Att jobba som jämställdhetspedagog

Lite drygt tre månader. Så lång tid har gått sedan jag började min nya anställning. Och vet ni vad? Det är ett fantastiskt jobb med mycket fina kollegor på centrala barn- och elevhälsan i Falkenberg. Vi är två som är jämställdhetspedagoger och ironiskt nog är vi båda medelålders ciskvinnor. Jag tänker på att det kanske inte är så jämställt och representativt utifrån just det perspektiv som vi jobbar med? Men. Vi är rasande intresserade och uppslukade av allt som arbetet innebär.
 
Vad innebär då vårt arbete? A och jag försöker hitta rätt i vår roll: vi är de första i kommunen med denna arbetsuppgift och har därför ingen vi kan rådfråga och ”ta rygg på”. Vår chef är också ny på sin post och därmed också ny med vår post. När vi har kontaktat och nätverkat med andra kommuner i Sverige så visar det sig att varje kommun har sin version av upplägg för liknande tjänster som våra. A och jag tänker att med andra ord finns det liksom inget rätt eller fel. Bara fasensåbraattdetäntligenfinns!
 
Vi arbetar med att öppna upp för normkritik och normmedvetenhet. Hur en kan inkludera alla människor enligt våra diskrimineringsgrunder och belysa vilka som sitter på makten i sin tillvaro enbart genom att vara normativa. Hur det är mycket enklare för en vit, medelålders, heterosexuell, icketroende, utan funktionsvariant, svensk, cis-man att passera obemärkt i ett rum och kunna vara precis den han vill utan frågor och funderingar. Något som inte är fallet om en bryter mot någon av normerna: om en är äldre, brunare i hyn, homosexuell, har en funktionsvariant, är troende, av annan etnicitet, trans-kvinna. Då har en inte privilegiet att ha ett tolkningsföreträde.
 
Alla de frågor som är lite skav i; sådant som känns lite knepigt att prata om, som en är rädd att förhålla sig till – kanske för att en är orolig att omedvetet kränka någon eller för att en känner att ”alla är så lättkränkta nuförtiden” är vår arbetsuppgift: könsnormer och värdegrund, rasism, diskrimineringsgrunderna, HBTQia+, kunskapsområdet ”sexualitet, samtycke och relationer” (fd. ”sex och samlevnad ” i skolan) HRV – hedersrelaterat våld och förtryck, porr, och allt annat däremellan. Och vi skall jobba från förskolan till och med gymnasiet.
 
Det är en gigantisk uppgift. Otroligt viktig. Utmanande. Det är liksom: ”grattis till världens roligaste omöjliga jobb”. Men vi älskar det. Och vi tänker utbilda alla vuxna som kommer i kontakt med våra barn och ungdomar. Om vikten av att se normerna, bli medveten och få bestämma själv vem en vill vara och kunna leva med att alla andra också får bestämma vem de själva vill vara – så länge vi alla är rädda om varandra.

Att inte ha nu-panik

Nej. Nej, jag är inte orolig över Putin, över vad han hotar Sverige och västvärlden med. Den molande rädsla och galopperande panik som du nu känner har jag levt med sedan 1990-talet. Den är på intet sätt ny för mig. Vad sa du? Att du numera har svårt att sova, att du tycker att kriget känns så nära? Vet du min vän, det har varit lika nära under mycket lång tid. Det är bara det att det tagit lite längre tid för tingens ordning att ta sig igenom det tjockare lager av trygghet som du har. 

Missförstå mig inte - jag är lika brinnande förbannad över den megalomana självbild som den inbilske, världfrånvände diktatorn har brukat för att rättfärdiga sin satans invasion. Jag hulkar över scener av avsked, över de desperata blickar som möter våra via våra medier. Jag har också skänkt pengar och hjälp till de drabbade och jag önskar alla ukrainare och de ryssar som kämpar för ett slut på kriget en snar, fredlig framtid. Men. 

Men. Jag är djupt bedrövad över att vi upplysta människor fortfarande gör skillnad på folk och folk. De syrianska mammorna önskade också sina barn lugn och ro. Sjukhus och skolor har beskjutits tidigare också. Det har funnits krig i Europa efter andra världskriget. Folkmord. Massakrer. Stormakter har varit inblandade även i kriget på Balkan. Soldater från EU och FN var där. Och dog där. Och stormakter hotade även då de länder som hade soldater där nere med vedergällningar. 

Gränser har varit stängda. Man har slagit ner barn där. Och nu är gränser öppna. Jag vill att de skall vara öppna. Men har ni också läst de rapporter från gränsövergångarna i Polen, Ungern och Rumänien där man inte släpper igenom ukrainare som är mörkare i skinnet? Där man väljer ut vilka som får passera? Inte? Läs om det då! Jag blir så frustande vansinnig på hur vi människor kan ta oss sådana förbannade friheter! Vem tror vi att vi är? Enligt SD hade vi inte mera plats att ta emot någon ENDA mer och man skulle hjälpa folk i deras närområde. Partiordföranden åkte till och med ner och talade om det för människorna på flykt den gången. 

Denna gång är det inte något sådant snack - trots att de flyktingar från Ukraina som kommer från Luhansk bor lika långt bort som de människor som befann sig som flyktingar i Turkiet. Så snacka inte med mig om närområde och sådan skit. Säg att man är beredd att rädda vissa och inte andra. Jag anser att vi skall rädda människor. Punkt. 

Vi har varit på randen till krig flera gånger under de senaste årtiondena. Vi har stått inför kränkningar av vårt luftrum, vatten med mera. Men då har livet pågått ändå: med Paradise Hotel, Idol och Let´s Dance. Vi står ju dessutom på randen till en världskollaps av en fruktansvärd magnitud som inte ens de mest hårdhudade preppers kommer att överleva, nämligen vår klimatkris. Men helt plötsligt känns inte det lika läskigt som att Putin och Ryssland - ännu en gång - uttrycker sig hotfullt. 

Så nej. Jag har inte nu-panik. Jag har en molande, konstant värk för mänsklighetens oförmåga och omänsklighet. Välkommen till min vardag. 

Att andas

Det finns ögonblick när den hisnande tanken om att mars egentligen är min favoritmånad, otroligt nog slår mig. Det är de tidiga morgnarna när jag får lov att ta mig till mitt arbete i det välsignade ljuset och också återvända hem innan kvällen blivit mörk. Det känns alltid som den största gåva - som om naturen har givit mig hopp om livet. 

Nu är ju mars en ombytlig vän som inte riktigt går att lita på. Mina vårar börjar aldrig i mars, utan jag väntar till slutet på april med att utropa en vår. Alltför många bakslag under ett halvt sekel har gjort att det behövs ett sekel till, med enbart våriga marsar, för att jag skall ändra min inställning. Men jag börjar sakta inse att mars är för sommaren som att planera och längta efter en resa är för själva semestern; man har liksom allt det underbara möjliga framför sig, inte alltför långt bort, utan bara strax utom räckhåll. 

Trots att mars kan bjuda på snö och kyla, dimma och sidledes regn ÄR mars trots allt ljusare och innehåller också vårdagjämningen. (Även om jag då lite missmodigt ger ifrån mig en dyrbar timme) Mars bjuder också på fågelkvitter och i år har det bjudit på fantastiska norrsken. Det bjuder på videung och krokusar, även om det också bjuds på frost, mössa och vinterjacka. 

Jag märker att jag andas i mars. Trots krig. Trots kris. Trots kramp. Och därför vågar jag ibland snudda vid den hisnande tanken ibland. 

Att begråta

När det egentligen inte finns något att säga mer. När alla ord liksom faller till marken ett par centimeter från läpparna och ljudlöst slukas upp av en sörjig gegga. När man inte ens själv är säker på att man hört sig själv uttala orden. För man är inte riktigt säker på vad som är verklighet och vad som verkar vara ens fantasi - ens dröm, mardröm. 

Jag undrar just hur alla stora tänkare känner sig just nu? Alla kloka kämpar, alla medmänskliga hjältar, alla aktivister, alla kunniga visselblåsare, alla sakkunninga rådgivare? Alla de - och vi - som gång på gång, i isande kyla och stekande värme, oförtrutet har varnat för att det som hände i dag skulle hända om vi inte på allvar gjorde något åt det. Hur låter deras tystade ord? Deras tårar? 

Det är inte första gången jag lånar min blogg till att begråta oss människor. Dessvärre. Det har hänt innan. Och ingenting har vi lärt oss. Eller, rättare sagt: allt har vi lärt oss, vi som bär det inom oss; inget har de lärt som har tvingat oss att bära bördan. 

Så här har det sett ut så länge vi människor funnits. Men jag accepterar det ändå inte. Så fastän jag begråter oss människor och förbannar megalomanerna i vår värld så tänker jag fortsätta använda mina ord: i tal, tankar och skrift. För alla de som cyniskt offras, förföljs, interneras kommer jag fortsätta, ty annars är min priviligierade tur att ha fått födas här inte värt ett vitten. 

Putin har förbjudit denna bild i Ryssland - därför väljer jag att dela den i dag.

Att vara i görningen

Det är något som inte helt stämmer, något som göra att februari kan lura mig. Gruset på cykelvägen knastrar under däcket och morgonhimlen färgas vackert rosa. Det är en sann ynnest att få cykla till jobbet i sällskap med det nytvättade morgonljuset. Även om jag inte på något sätt är en morgonmänniska, uppskattar jag och är mycket tacksam för de gånger som jag får sällskap av till och med ett ack så försiktigt och skälvande ljus på min väg till arbetet. Men denna ljusa morgon är det något som är i görningen. Något lurt.
 
Jag känner min västkust: känner det piskande horisontella regnet, det myckna regnandet när det borde snöa, slasket och de knaggliga isbanorna på vintern och det ständiga blåsandet. Det blåsandet som också medverkar till ett ständigt sus och brus i luften; en vindens melodi i olika styrkor och med olika stämmor. Men tydligen kan också gamla bekanta överraska, för denna rosa morgon är det verkligen något i görningen.
 
Plötsligt hör jag mina egna andetag! Jag låter som en överarbetad blåsbälg och lite förvånad växlar jag ner farten på min cykel. Hjärtat dunkar i öronen, inandningen genom näsan är iskall och mitt ansikte stramar av kyla. Jag inser där och då att min morgon har lurat mig: det blåser halv storm men träden och gräset i skogen har inte röjt det för mig. De har samarbetat i sitt spratt och inte rör på någon trädkrona. Inga strån har vajat och inte heller har linan på någon flaggstång smattrat i den hårda vinden. Jag blir alldeles full i skratt och leendes undrar jag hur nöjda de är över sitt spratt.
 
Ty, ingenting har röjt för mig att också denna spröda, rosa morgon innehåller västkustens signum. Det är fascinerande och jag funderar vad det beror på? Kan det vara det faktum att februari inte bjuder på spröda löv i lövkronorna som avslöjande rasslar i vinden? Kan det vara så att även februarivindar har ett stormöga, där allting är stilla och sagolikt? Kan det vara så att jag precis fick en gåva av stillhet? Så slår det mig: tänk vad underbart att få vara mitt i görningen. Mitt i det som svänger om och ändras, byter kurs och energi.
 
Någon dag senare upptäcker jag också den sena eftermiddagens ljus. När jag cyklar hemåt en bit efter klockan fem ser jag den brandgula solnedgången på min vänstra sida – på min högra sida skymtar jag det stjärnklara djupblå. Ack, vad underbart det är att få vara mitt i görningen.

Att lyssna på sångerna i huvudet

Två melodier har slagit sig ner och byggt bo i mitt huvud. Sittande vid mitt bord på kontoret märker jag till min förlägenhet att jag sitter och nynnar. Taktfast trummar jag med händerna på mina lår och förmodligen mimar jag orden. Det är som det är. Lite lätt patetiskt och en aning störigt tänker jag. Men. Sångerna är väl värda att dela - av olika anledningar. 

Så i kväll blir detta min gåva till er: två melodier att nynna på, två melodier att göra till era.

Att oksåvadgörjagnu?

Ja? Vad gör jag nu? Vad var det som hände, då i höstas, när jag tydligen blev sjukskriven? En mycket kort sammanfattning av det hela är som följer: i september började jag få migrän rätt ofta. Det brukar jag inte. Till sist kände jag att det inte höll och gick till läkare. Det visade sig att väldigt många av mina värden var helt bananas: blodtryck, blodsocker, kolesterol, lever- och njurvärden. Jag var inte långt från en hjärtinfarkt. Jag blev sjukskriven där och då.

Efter en massa test, utredningar, test igen, fortsatta utredningar, har vi inte landat i något särskilt än. Jag har fått bättre blodtryck och blodsocker. Kolesterolet vandrar upp och ner, men njur- och levervärden blir inte bättre. En massa saker har uteslutits: trots att jag har någon övervikt handlar det inte om min diet, jag tränar och rör mig tillräckligt mycket, jag dricker inte alkohol, har aldrig rökt eller snusat, dricker inte thé, tar inga mediciner eller preparat, dricker inte för mycket kaffe, äter inte en massa animaliskt fett etc etc. Det som finns är en mycket stark hereditet. Och många tecken på stark fysisk stress. Och så tydligen en extra oro kring att njur- och levervärden är som de är.

 

Så mina tester är inte färdiga. Ingen medicin har ännu satts in. Men kanske senare. Eventuellt. Och när allt detta vecklade ut sig framför mig, kände jag att jag inte kunde ha ansvar för en mängd medarbetare. Det var inte rättvist mot mina hårt arbetande pedagoger och annan personal att de hade en chef som inte alltid kunde vara där och leda dem i arbetet under denna svåra pandemi-tid. Så jag berättade för min chef att jag skulle lämna min position. Att mina medarbetare förtjänade bättre. Alltså avslutade jag min tjänst – och sökte en annan. Som jag fick. Så från årsskiftet arbetar jag som en av två jämställdhetspedagoger i vår kommun. Helt fantastiskt jobb!

 

Jag saknar mina fantastiska medarbetare, men de förtjänar verkligen en närvarande chef och samtidigt kan jag få fortsätta arbeta med det jag älskar: med att förbättra platsen där jag bor genom att arbeta med att skapa möjligheter för alla våra barn och ungdomar. Jag får arbeta med inkludering, med norm-kritik och jämställda förutsättningar. Det känns gott i själen.

 

Nu skall vi bara ta reda på varför mina värden går bananas. För anledningen till att jag har vallningar och lite ojämn sömn – det vet vi: klimakteriet.