Att ögonblicka

Det är junis sista skälvande minuter och jag har ännu inte skrivit något inlägg denna månad. Det är inte så att jag inte har haft lust att skriva eller att jag inte har haft en möjlighet, men av någon anledning har jag varit upptagen av livet. Det fantastiska livet som faktiskt pågår, parallellt med det liv som utmanar tron på mänskligheten. Jag nästan skäms för alla  de pärlemorspärlor av ögonblick som jag har insupit och njutit av denna månad.

Jag har cyklat till jobbet med en ljummen sommarvind mot mina bara armar och ben. Tänk att kunna cykla utan jacka! Och inte frysa! Trots att det är tidig morgon, trots att daggen dröjer sig kvar i det höga gräset på sidan av den grusiga cykelvägen och trots att natten har bjudit på ett fantastiskt åskväder. Glädjen liksom spritter i mig och jag gör hoppsasteg genom korridorerna på mitt jobb. 

Midnattspromenaden på midsommarafton. Så full av dofter och ett mjukt, omfamnanade ljus. Glada skratt från trädgårdar och avlägsna skrålanden. Så ljuvligt att vandra fram i en natt som inte blir helt mörk. Utan jacka. Eller som den där kvällen när hela himlen målades magiskt enhörningsfärgat; lite lila, mycket rosa, med orangea kanter och guldgult glitter. Vad allt kan vara bedövande vackert ändå.

Jag tänker dagligen på hur otroligt, orättvist, lyckligt lottad jag är. Så priviligierad. Det skaver många gånger, men alltmer tillåter jag mig själv att njuta av det jag har omkring mig. Och jag hoppas att jag i gengäld kan sprida lite glädje till andra. Jag går lycklig i Prideparaden genom stan och blir så in i märgen lycklig över min stad, över var jag har den orättvisan att leva. 

Det händer så mycket i världen - både i den värld som är nära och den lite längre bort - som gör ont. Och just därför - faktiskt bara därför - tänker jag vaka över mina ögonblick av lycka. Mina ögonblick av att cykla till jobbet med bara armar, utan jacka, utan att frysa, några dagar i juni 2022. 

Att lukta på maj

Det ÄR fantastiskt när maj är som fantastiskast! Ni vet - sådär skimrande ljusgrön och spröd. Nytvättad och intensiv. Det behövs inga filter en vacker solig majdag: alla färger är vackert vackra och intensiva och naturen jublar emot en. Det är som om alla sinnen skärps; ett evigt kvittrande och kurrande och dofterna från syrener och liljekonvaljer föder lyckliga glädjebubblor i kroppen. Vad ljuvligt det är att få leva i maj!

Min kollega A påminde mig om det franska ordstävet: "en mai fais ce qu'il te plaît  - i maj, gör vad du vill" och denna maj kan jag verkligen leva det. Som lärare och sedan rektor kunde jag i 20 år inte lukta på maj. Det var alltid som mest att göra i denna ljuvliga månad. En massa rättningar och bedömningar av nationella prov, betygsbedömningar, konstruering av nya prov och uppgifter för att kunna ge mina elever en chans till att visa vad de kan, avslutande möten med vårdnadshavare, utvärderingar av läsår, framskrivningar av mål inför nästa läsår, budgetar etc.. Det tog liksom inte slut. Och vips, så var den ljuva försommaren förbi. Precis när jag kravlat fram bakom mina travar och tänkt ta ett djupt syrenindränkt andetag. Då var allt förbi.

På grund av detta har jag i två decennier gått omkring och trott att juli är min favoritmånad. Maj fanns liksom aldrig med i någon vag tanke ens. Det var enbart en transport sträcka, fylld med meterhöga travar. Nu inser jag att tiden "mellan hägg och syren" är precis sådär hänförande när den är som bäst. Det är en finfin upptäckt. En gåva. Tänk att vallmon blommar samtidigt som rapsfälten står gula och de gamla, vackra lövträden välver sina tak över mig när jag cyklar till jobbet. 

Jag tänker fortsätta djupandas in maj. Och spänt följa allt som händer i vår värld. Ty det vackra och fula kan finnas samtidigt och det är viktigt att vi inte glömmer bort det. Och förmodligen är det så att ju fulare allt blir desto viktigare blir det att fånga de filteronödiga vackra dagarna i maj. Ut och andas med er!  

Att andas

Det finns ögonblick när den hisnande tanken om att mars egentligen är min favoritmånad, otroligt nog slår mig. Det är de tidiga morgnarna när jag får lov att ta mig till mitt arbete i det välsignade ljuset och också återvända hem innan kvällen blivit mörk. Det känns alltid som den största gåva - som om naturen har givit mig hopp om livet. 

Nu är ju mars en ombytlig vän som inte riktigt går att lita på. Mina vårar börjar aldrig i mars, utan jag väntar till slutet på april med att utropa en vår. Alltför många bakslag under ett halvt sekel har gjort att det behövs ett sekel till, med enbart våriga marsar, för att jag skall ändra min inställning. Men jag börjar sakta inse att mars är för sommaren som att planera och längta efter en resa är för själva semestern; man har liksom allt det underbara möjliga framför sig, inte alltför långt bort, utan bara strax utom räckhåll. 

Trots att mars kan bjuda på snö och kyla, dimma och sidledes regn ÄR mars trots allt ljusare och innehåller också vårdagjämningen. (Även om jag då lite missmodigt ger ifrån mig en dyrbar timme) Mars bjuder också på fågelkvitter och i år har det bjudit på fantastiska norrsken. Det bjuder på videung och krokusar, även om det också bjuds på frost, mössa och vinterjacka. 

Jag märker att jag andas i mars. Trots krig. Trots kris. Trots kramp. Och därför vågar jag ibland snudda vid den hisnande tanken ibland. 

Att vara i görningen

Det är något som inte helt stämmer, något som göra att februari kan lura mig. Gruset på cykelvägen knastrar under däcket och morgonhimlen färgas vackert rosa. Det är en sann ynnest att få cykla till jobbet i sällskap med det nytvättade morgonljuset. Även om jag inte på något sätt är en morgonmänniska, uppskattar jag och är mycket tacksam för de gånger som jag får sällskap av till och med ett ack så försiktigt och skälvande ljus på min väg till arbetet. Men denna ljusa morgon är det något som är i görningen. Något lurt.
 
Jag känner min västkust: känner det piskande horisontella regnet, det myckna regnandet när det borde snöa, slasket och de knaggliga isbanorna på vintern och det ständiga blåsandet. Det blåsandet som också medverkar till ett ständigt sus och brus i luften; en vindens melodi i olika styrkor och med olika stämmor. Men tydligen kan också gamla bekanta överraska, för denna rosa morgon är det verkligen något i görningen.
 
Plötsligt hör jag mina egna andetag! Jag låter som en överarbetad blåsbälg och lite förvånad växlar jag ner farten på min cykel. Hjärtat dunkar i öronen, inandningen genom näsan är iskall och mitt ansikte stramar av kyla. Jag inser där och då att min morgon har lurat mig: det blåser halv storm men träden och gräset i skogen har inte röjt det för mig. De har samarbetat i sitt spratt och inte rör på någon trädkrona. Inga strån har vajat och inte heller har linan på någon flaggstång smattrat i den hårda vinden. Jag blir alldeles full i skratt och leendes undrar jag hur nöjda de är över sitt spratt.
 
Ty, ingenting har röjt för mig att också denna spröda, rosa morgon innehåller västkustens signum. Det är fascinerande och jag funderar vad det beror på? Kan det vara det faktum att februari inte bjuder på spröda löv i lövkronorna som avslöjande rasslar i vinden? Kan det vara så att även februarivindar har ett stormöga, där allting är stilla och sagolikt? Kan det vara så att jag precis fick en gåva av stillhet? Så slår det mig: tänk vad underbart att få vara mitt i görningen. Mitt i det som svänger om och ändras, byter kurs och energi.
 
Någon dag senare upptäcker jag också den sena eftermiddagens ljus. När jag cyklar hemåt en bit efter klockan fem ser jag den brandgula solnedgången på min vänstra sida – på min högra sida skymtar jag det stjärnklara djupblå. Ack, vad underbart det är att få vara mitt i görningen.