Det är något som inte helt stämmer, något som göra att februari kan lura mig. Gruset på cykelvägen knastrar under däcket och morgonhimlen färgas vackert rosa. Det är en sann ynnest att få cykla till jobbet i sällskap med det nytvättade morgonljuset. Även om jag inte på något sätt är en morgonmänniska, uppskattar jag och är mycket tacksam för de gånger som jag får sällskap av till och med ett ack så försiktigt och skälvande ljus på min väg till arbetet. Men denna ljusa morgon är det något som är i görningen. Något lurt.
Jag känner min västkust: känner det piskande horisontella regnet, det myckna regnandet när det borde snöa, slasket och de knaggliga isbanorna på vintern och det ständiga blåsandet. Det blåsandet som också medverkar till ett ständigt sus och brus i luften; en vindens melodi i olika styrkor och med olika stämmor. Men tydligen kan också gamla bekanta överraska, för denna rosa morgon är det verkligen något i görningen.
Plötsligt hör jag mina egna andetag! Jag låter som en överarbetad blåsbälg och lite förvånad växlar jag ner farten på min cykel. Hjärtat dunkar i öronen, inandningen genom näsan är iskall och mitt ansikte stramar av kyla. Jag inser där och då att min morgon har lurat mig: det blåser halv storm men träden och gräset i skogen har inte röjt det för mig. De har samarbetat i sitt spratt och inte rör på någon trädkrona. Inga strån har vajat och inte heller har linan på någon flaggstång smattrat i den hårda vinden. Jag blir alldeles full i skratt och leendes undrar jag hur nöjda de är över sitt spratt.
Ty, ingenting har röjt för mig att också denna spröda, rosa morgon innehåller västkustens signum. Det är fascinerande och jag funderar vad det beror på? Kan det vara det faktum att februari inte bjuder på spröda löv i lövkronorna som avslöjande rasslar i vinden? Kan det vara så att även februarivindar har ett stormöga, där allting är stilla och sagolikt? Kan det vara så att jag precis fick en gåva av stillhet? Så slår det mig: tänk vad underbart att få vara mitt i görningen. Mitt i det som svänger om och ändras, byter kurs och energi.
Någon dag senare upptäcker jag också den sena eftermiddagens ljus. När jag cyklar hemåt en bit efter klockan fem ser jag den brandgula solnedgången på min vänstra sida – på min högra sida skymtar jag det stjärnklara djupblå. Ack, vad underbart det är att få vara mitt i görningen.
Jag känner min västkust: känner det piskande horisontella regnet, det myckna regnandet när det borde snöa, slasket och de knaggliga isbanorna på vintern och det ständiga blåsandet. Det blåsandet som också medverkar till ett ständigt sus och brus i luften; en vindens melodi i olika styrkor och med olika stämmor. Men tydligen kan också gamla bekanta överraska, för denna rosa morgon är det verkligen något i görningen.
Plötsligt hör jag mina egna andetag! Jag låter som en överarbetad blåsbälg och lite förvånad växlar jag ner farten på min cykel. Hjärtat dunkar i öronen, inandningen genom näsan är iskall och mitt ansikte stramar av kyla. Jag inser där och då att min morgon har lurat mig: det blåser halv storm men träden och gräset i skogen har inte röjt det för mig. De har samarbetat i sitt spratt och inte rör på någon trädkrona. Inga strån har vajat och inte heller har linan på någon flaggstång smattrat i den hårda vinden. Jag blir alldeles full i skratt och leendes undrar jag hur nöjda de är över sitt spratt.
Ty, ingenting har röjt för mig att också denna spröda, rosa morgon innehåller västkustens signum. Det är fascinerande och jag funderar vad det beror på? Kan det vara det faktum att februari inte bjuder på spröda löv i lövkronorna som avslöjande rasslar i vinden? Kan det vara så att även februarivindar har ett stormöga, där allting är stilla och sagolikt? Kan det vara så att jag precis fick en gåva av stillhet? Så slår det mig: tänk vad underbart att få vara mitt i görningen. Mitt i det som svänger om och ändras, byter kurs och energi.
Någon dag senare upptäcker jag också den sena eftermiddagens ljus. När jag cyklar hemåt en bit efter klockan fem ser jag den brandgula solnedgången på min vänstra sida – på min högra sida skymtar jag det stjärnklara djupblå. Ack, vad underbart det är att få vara mitt i görningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar