Att återvända

Så vad gör man då i privilegierat land med betald semester om värmen och resorna uteblir? Jag tänker på mitt förra lite gnälliga inlägg. För något borde väl en vit, medelålders cis-kvinna kunna ta sig för? Absolut - det går föga nöd på mig; jag har klippt häckar, gräs och formklippt träd. Strykt en stor stryktvätt med flera långdukar och annat ovanligt som inte används så ofta. Sorterat i garderober och klädkammare. Läst och promenerat (lufsat) en hel del. Och så har jag lyssnat på podd. Just nu på våra sommarpratare. 

Jag upptäckte sommarpratarna ganska så sent. Faktiskt bara för en fyra år sedan. Men jag har lyssnat ifatt alla dem som finns ute på Spotify. Och ser fram emot alla dem som kommer nu under denna sommar. Vissa av dem blir helt oväntat fantastiska att lyssna på. Någon enstaka en besvikelse och så finns de som faktiskt gör ont att lyssna på. Häromdagen hände just det: i sommarpratet jag lyssnade på dök ett namn upp i en mening och med ens slängdes jag rätt ner i en fruktansvärd avgrund och snyftande fick jag avbryta det jag höll på med. I "Sommar i P1! pratar Amat Levin. Och han nämner John Hron. Och min värld går i bitar. 

John Hron. Kommer ni ihåg honom? 14-åringen som slogs ihjäl, mördades, av nynazister i Kode 1995? Allt för att han ville skydda sin vän. Det är historien om John Hron som lever inom mig varje gång jag möter människor som säger: "Sverige är inte rasistiskt", "Det har eskalerat, allt det här våldet, så var det inte innan". Eller de som, på grund av det fruktansvärda kriget i Ukraina, utbrister "Vad hemskt det är NU - NU har våldet kommit så nära". Jag vill faktiskt skrika varje gång. Men jag gör inte det. Ty våldet har varit nära oss hela tiden, orättvisorna, människor som flyr, hoten från maktgalna megalomaner och massiva gränsöverträdelser. Inget av det är något nytt. Det nya är kanske att det som händer just nu inte kan undgås att kännas närmre då den digitala världen har rivit just den typen av barriärer. 

Jag försöker vara lugnt analytisk i dessa diskussioner. Logisk och inkännande. När jag hela tiden John Hron-skriker inombords. För samtidigt som jag är glad över att gemene man börjar förstå och ana sig till att vi faktiskt lever i en värld där vi behöver bry oss om varandra - där den enes olycka mycket väl kan bli den andres, är jag lite bestört över att man inte sett det innan. För det är endast så vi inte får fler John Hrons - unga, fantastiska hjältar som dör som sanna helgon; för något som de hade kunnat dra sig undan ur, men som de moraliskt faktiskt inte kunde med. Det är enastående av en människa. 

Så. Har ni inte lyssnat på Amat Levin - en svensk journalist. Levin arbetade sex år på Nöjesguiden, de två sista åren som dess chefredaktör, innan han lämnade tidningen 2015. År 2017 började han som kolumnist på Metro. Sedan 2020 skriver Levin opinionstexter för Dagens Nyheter. (Wikipedia) - Gör det! Återvänd till tiden för John Hron. Länk finns här nedan. 

Sommar i P1 Amat Levin 

Att inte ha nu-panik

Nej. Nej, jag är inte orolig över Putin, över vad han hotar Sverige och västvärlden med. Den molande rädsla och galopperande panik som du nu känner har jag levt med sedan 1990-talet. Den är på intet sätt ny för mig. Vad sa du? Att du numera har svårt att sova, att du tycker att kriget känns så nära? Vet du min vän, det har varit lika nära under mycket lång tid. Det är bara det att det tagit lite längre tid för tingens ordning att ta sig igenom det tjockare lager av trygghet som du har. 

Missförstå mig inte - jag är lika brinnande förbannad över den megalomana självbild som den inbilske, världfrånvände diktatorn har brukat för att rättfärdiga sin satans invasion. Jag hulkar över scener av avsked, över de desperata blickar som möter våra via våra medier. Jag har också skänkt pengar och hjälp till de drabbade och jag önskar alla ukrainare och de ryssar som kämpar för ett slut på kriget en snar, fredlig framtid. Men. 

Men. Jag är djupt bedrövad över att vi upplysta människor fortfarande gör skillnad på folk och folk. De syrianska mammorna önskade också sina barn lugn och ro. Sjukhus och skolor har beskjutits tidigare också. Det har funnits krig i Europa efter andra världskriget. Folkmord. Massakrer. Stormakter har varit inblandade även i kriget på Balkan. Soldater från EU och FN var där. Och dog där. Och stormakter hotade även då de länder som hade soldater där nere med vedergällningar. 

Gränser har varit stängda. Man har slagit ner barn där. Och nu är gränser öppna. Jag vill att de skall vara öppna. Men har ni också läst de rapporter från gränsövergångarna i Polen, Ungern och Rumänien där man inte släpper igenom ukrainare som är mörkare i skinnet? Där man väljer ut vilka som får passera? Inte? Läs om det då! Jag blir så frustande vansinnig på hur vi människor kan ta oss sådana förbannade friheter! Vem tror vi att vi är? Enligt SD hade vi inte mera plats att ta emot någon ENDA mer och man skulle hjälpa folk i deras närområde. Partiordföranden åkte till och med ner och talade om det för människorna på flykt den gången. 

Denna gång är det inte något sådant snack - trots att de flyktingar från Ukraina som kommer från Luhansk bor lika långt bort som de människor som befann sig som flyktingar i Turkiet. Så snacka inte med mig om närområde och sådan skit. Säg att man är beredd att rädda vissa och inte andra. Jag anser att vi skall rädda människor. Punkt. 

Vi har varit på randen till krig flera gånger under de senaste årtiondena. Vi har stått inför kränkningar av vårt luftrum, vatten med mera. Men då har livet pågått ändå: med Paradise Hotel, Idol och Let´s Dance. Vi står ju dessutom på randen till en världskollaps av en fruktansvärd magnitud som inte ens de mest hårdhudade preppers kommer att överleva, nämligen vår klimatkris. Men helt plötsligt känns inte det lika läskigt som att Putin och Ryssland - ännu en gång - uttrycker sig hotfullt. 

Så nej. Jag har inte nu-panik. Jag har en molande, konstant värk för mänsklighetens oförmåga och omänsklighet. Välkommen till min vardag.