Att vara helgjutet tudelad

Det är väldigt mycket så med mig just nu; mycket “å ena sidan” och “å andra sidan”. Det är inte så mycket helgjutet liksom. Så fort jag landat i ett konstaterande, måste jag omvärdera det för å andra sidan så är det ju inte så. 

Jag tror inte att jag uppfattas som en velig person. Jag är inte det, men om livet har lärt mig någonting så är det att mycket lite har att göra med hur saker och ting egentligen är. Alltså funderar jag mycket just nu på hur saker och ting uppfattas. Och framför allt hur de uppfattas av mig. 

I min väg till tillfrisknande, eller rättare sagt, i mitt sökande efter anledningen till mitt tillstånd, tyckte min läkare att jag också borde gå till psykolog för att se om stress kunde vara en del av mina dåliga värden. Och i och med detta så konstaterades att jag, sedan jag varit mycket liten, levt i en övermäktigt stor stress. En sådan där stress som sätter sig i hela fysiken och orsakar en massa saker som är helt irrationella. 

I mina samtal med psykologen fick jag frågan om vad jag tycker om. Om vad jag skulle vilja. Och vet ni vad? Jag hade ingen aning. Alls. Varenda gång jag trodde att jag hade det så existerade enbart mina svar utifrån andras existens. Allting jag sa var kopplat till någon annan! Inget kunde existera bara utifrån mig själv. För det var mycket att “jaaa, kanske å ena sidan… men å andra sidan..” 

Så summan av kardemumman är att det enda jag vet är att jag inte vet något. Det enda är att jag är helgjutet tudelad. Och det är en hel del att fundera på ute i solskenet denna soliga påsk. 

Glad påsk på er och välkomna till mitt i-landsliv.

Att inte ha nu-panik

Nej. Nej, jag är inte orolig över Putin, över vad han hotar Sverige och västvärlden med. Den molande rädsla och galopperande panik som du nu känner har jag levt med sedan 1990-talet. Den är på intet sätt ny för mig. Vad sa du? Att du numera har svårt att sova, att du tycker att kriget känns så nära? Vet du min vän, det har varit lika nära under mycket lång tid. Det är bara det att det tagit lite längre tid för tingens ordning att ta sig igenom det tjockare lager av trygghet som du har. 

Missförstå mig inte - jag är lika brinnande förbannad över den megalomana självbild som den inbilske, världfrånvände diktatorn har brukat för att rättfärdiga sin satans invasion. Jag hulkar över scener av avsked, över de desperata blickar som möter våra via våra medier. Jag har också skänkt pengar och hjälp till de drabbade och jag önskar alla ukrainare och de ryssar som kämpar för ett slut på kriget en snar, fredlig framtid. Men. 

Men. Jag är djupt bedrövad över att vi upplysta människor fortfarande gör skillnad på folk och folk. De syrianska mammorna önskade också sina barn lugn och ro. Sjukhus och skolor har beskjutits tidigare också. Det har funnits krig i Europa efter andra världskriget. Folkmord. Massakrer. Stormakter har varit inblandade även i kriget på Balkan. Soldater från EU och FN var där. Och dog där. Och stormakter hotade även då de länder som hade soldater där nere med vedergällningar. 

Gränser har varit stängda. Man har slagit ner barn där. Och nu är gränser öppna. Jag vill att de skall vara öppna. Men har ni också läst de rapporter från gränsövergångarna i Polen, Ungern och Rumänien där man inte släpper igenom ukrainare som är mörkare i skinnet? Där man väljer ut vilka som får passera? Inte? Läs om det då! Jag blir så frustande vansinnig på hur vi människor kan ta oss sådana förbannade friheter! Vem tror vi att vi är? Enligt SD hade vi inte mera plats att ta emot någon ENDA mer och man skulle hjälpa folk i deras närområde. Partiordföranden åkte till och med ner och talade om det för människorna på flykt den gången. 

Denna gång är det inte något sådant snack - trots att de flyktingar från Ukraina som kommer från Luhansk bor lika långt bort som de människor som befann sig som flyktingar i Turkiet. Så snacka inte med mig om närområde och sådan skit. Säg att man är beredd att rädda vissa och inte andra. Jag anser att vi skall rädda människor. Punkt. 

Vi har varit på randen till krig flera gånger under de senaste årtiondena. Vi har stått inför kränkningar av vårt luftrum, vatten med mera. Men då har livet pågått ändå: med Paradise Hotel, Idol och Let´s Dance. Vi står ju dessutom på randen till en världskollaps av en fruktansvärd magnitud som inte ens de mest hårdhudade preppers kommer att överleva, nämligen vår klimatkris. Men helt plötsligt känns inte det lika läskigt som att Putin och Ryssland - ännu en gång - uttrycker sig hotfullt. 

Så nej. Jag har inte nu-panik. Jag har en molande, konstant värk för mänsklighetens oförmåga och omänsklighet. Välkommen till min vardag. 

Att andas

Det finns ögonblick när den hisnande tanken om att mars egentligen är min favoritmånad, otroligt nog slår mig. Det är de tidiga morgnarna när jag får lov att ta mig till mitt arbete i det välsignade ljuset och också återvända hem innan kvällen blivit mörk. Det känns alltid som den största gåva - som om naturen har givit mig hopp om livet. 

Nu är ju mars en ombytlig vän som inte riktigt går att lita på. Mina vårar börjar aldrig i mars, utan jag väntar till slutet på april med att utropa en vår. Alltför många bakslag under ett halvt sekel har gjort att det behövs ett sekel till, med enbart våriga marsar, för att jag skall ändra min inställning. Men jag börjar sakta inse att mars är för sommaren som att planera och längta efter en resa är för själva semestern; man har liksom allt det underbara möjliga framför sig, inte alltför långt bort, utan bara strax utom räckhåll. 

Trots att mars kan bjuda på snö och kyla, dimma och sidledes regn ÄR mars trots allt ljusare och innehåller också vårdagjämningen. (Även om jag då lite missmodigt ger ifrån mig en dyrbar timme) Mars bjuder också på fågelkvitter och i år har det bjudit på fantastiska norrsken. Det bjuder på videung och krokusar, även om det också bjuds på frost, mössa och vinterjacka. 

Jag märker att jag andas i mars. Trots krig. Trots kris. Trots kramp. Och därför vågar jag ibland snudda vid den hisnande tanken ibland. 

Att vara i görningen

Det är något som inte helt stämmer, något som göra att februari kan lura mig. Gruset på cykelvägen knastrar under däcket och morgonhimlen färgas vackert rosa. Det är en sann ynnest att få cykla till jobbet i sällskap med det nytvättade morgonljuset. Även om jag inte på något sätt är en morgonmänniska, uppskattar jag och är mycket tacksam för de gånger som jag får sällskap av till och med ett ack så försiktigt och skälvande ljus på min väg till arbetet. Men denna ljusa morgon är det något som är i görningen. Något lurt.
 
Jag känner min västkust: känner det piskande horisontella regnet, det myckna regnandet när det borde snöa, slasket och de knaggliga isbanorna på vintern och det ständiga blåsandet. Det blåsandet som också medverkar till ett ständigt sus och brus i luften; en vindens melodi i olika styrkor och med olika stämmor. Men tydligen kan också gamla bekanta överraska, för denna rosa morgon är det verkligen något i görningen.
 
Plötsligt hör jag mina egna andetag! Jag låter som en överarbetad blåsbälg och lite förvånad växlar jag ner farten på min cykel. Hjärtat dunkar i öronen, inandningen genom näsan är iskall och mitt ansikte stramar av kyla. Jag inser där och då att min morgon har lurat mig: det blåser halv storm men träden och gräset i skogen har inte röjt det för mig. De har samarbetat i sitt spratt och inte rör på någon trädkrona. Inga strån har vajat och inte heller har linan på någon flaggstång smattrat i den hårda vinden. Jag blir alldeles full i skratt och leendes undrar jag hur nöjda de är över sitt spratt.
 
Ty, ingenting har röjt för mig att också denna spröda, rosa morgon innehåller västkustens signum. Det är fascinerande och jag funderar vad det beror på? Kan det vara det faktum att februari inte bjuder på spröda löv i lövkronorna som avslöjande rasslar i vinden? Kan det vara så att även februarivindar har ett stormöga, där allting är stilla och sagolikt? Kan det vara så att jag precis fick en gåva av stillhet? Så slår det mig: tänk vad underbart att få vara mitt i görningen. Mitt i det som svänger om och ändras, byter kurs och energi.
 
Någon dag senare upptäcker jag också den sena eftermiddagens ljus. När jag cyklar hemåt en bit efter klockan fem ser jag den brandgula solnedgången på min vänstra sida – på min högra sida skymtar jag det stjärnklara djupblå. Ack, vad underbart det är att få vara mitt i görningen.

Att lyssna på sångerna i huvudet

Två melodier har slagit sig ner och byggt bo i mitt huvud. Sittande vid mitt bord på kontoret märker jag till min förlägenhet att jag sitter och nynnar. Taktfast trummar jag med händerna på mina lår och förmodligen mimar jag orden. Det är som det är. Lite lätt patetiskt och en aning störigt tänker jag. Men. Sångerna är väl värda att dela - av olika anledningar. 

Så i kväll blir detta min gåva till er: två melodier att nynna på, två melodier att göra till era.