Att vara helgjutet tudelad

Det är väldigt mycket så med mig just nu; mycket “å ena sidan” och “å andra sidan”. Det är inte så mycket helgjutet liksom. Så fort jag landat i ett konstaterande, måste jag omvärdera det för å andra sidan så är det ju inte så. 

Jag tror inte att jag uppfattas som en velig person. Jag är inte det, men om livet har lärt mig någonting så är det att mycket lite har att göra med hur saker och ting egentligen är. Alltså funderar jag mycket just nu på hur saker och ting uppfattas. Och framför allt hur de uppfattas av mig. 

I min väg till tillfrisknande, eller rättare sagt, i mitt sökande efter anledningen till mitt tillstånd, tyckte min läkare att jag också borde gå till psykolog för att se om stress kunde vara en del av mina dåliga värden. Och i och med detta så konstaterades att jag, sedan jag varit mycket liten, levt i en övermäktigt stor stress. En sådan där stress som sätter sig i hela fysiken och orsakar en massa saker som är helt irrationella. 

I mina samtal med psykologen fick jag frågan om vad jag tycker om. Om vad jag skulle vilja. Och vet ni vad? Jag hade ingen aning. Alls. Varenda gång jag trodde att jag hade det så existerade enbart mina svar utifrån andras existens. Allting jag sa var kopplat till någon annan! Inget kunde existera bara utifrån mig själv. För det var mycket att “jaaa, kanske å ena sidan… men å andra sidan..” 

Så summan av kardemumman är att det enda jag vet är att jag inte vet något. Det enda är att jag är helgjutet tudelad. Och det är en hel del att fundera på ute i solskenet denna soliga påsk. 

Glad påsk på er och välkomna till mitt i-landsliv.

Att jobba som jämställdhetspedagog

Lite drygt tre månader. Så lång tid har gått sedan jag började min nya anställning. Och vet ni vad? Det är ett fantastiskt jobb med mycket fina kollegor på centrala barn- och elevhälsan i Falkenberg. Vi är två som är jämställdhetspedagoger och ironiskt nog är vi båda medelålders ciskvinnor. Jag tänker på att det kanske inte är så jämställt och representativt utifrån just det perspektiv som vi jobbar med? Men. Vi är rasande intresserade och uppslukade av allt som arbetet innebär.
 
Vad innebär då vårt arbete? A och jag försöker hitta rätt i vår roll: vi är de första i kommunen med denna arbetsuppgift och har därför ingen vi kan rådfråga och ”ta rygg på”. Vår chef är också ny på sin post och därmed också ny med vår post. När vi har kontaktat och nätverkat med andra kommuner i Sverige så visar det sig att varje kommun har sin version av upplägg för liknande tjänster som våra. A och jag tänker att med andra ord finns det liksom inget rätt eller fel. Bara fasensåbraattdetäntligenfinns!
 
Vi arbetar med att öppna upp för normkritik och normmedvetenhet. Hur en kan inkludera alla människor enligt våra diskrimineringsgrunder och belysa vilka som sitter på makten i sin tillvaro enbart genom att vara normativa. Hur det är mycket enklare för en vit, medelålders, heterosexuell, icketroende, utan funktionsvariant, svensk, cis-man att passera obemärkt i ett rum och kunna vara precis den han vill utan frågor och funderingar. Något som inte är fallet om en bryter mot någon av normerna: om en är äldre, brunare i hyn, homosexuell, har en funktionsvariant, är troende, av annan etnicitet, trans-kvinna. Då har en inte privilegiet att ha ett tolkningsföreträde.
 
Alla de frågor som är lite skav i; sådant som känns lite knepigt att prata om, som en är rädd att förhålla sig till – kanske för att en är orolig att omedvetet kränka någon eller för att en känner att ”alla är så lättkränkta nuförtiden” är vår arbetsuppgift: könsnormer och värdegrund, rasism, diskrimineringsgrunderna, HBTQia+, kunskapsområdet ”sexualitet, samtycke och relationer” (fd. ”sex och samlevnad ” i skolan) HRV – hedersrelaterat våld och förtryck, porr, och allt annat däremellan. Och vi skall jobba från förskolan till och med gymnasiet.
 
Det är en gigantisk uppgift. Otroligt viktig. Utmanande. Det är liksom: ”grattis till världens roligaste omöjliga jobb”. Men vi älskar det. Och vi tänker utbilda alla vuxna som kommer i kontakt med våra barn och ungdomar. Om vikten av att se normerna, bli medveten och få bestämma själv vem en vill vara och kunna leva med att alla andra också får bestämma vem de själva vill vara – så länge vi alla är rädda om varandra.