Att ögonblicka

Det är junis sista skälvande minuter och jag har ännu inte skrivit något inlägg denna månad. Det är inte så att jag inte har haft lust att skriva eller att jag inte har haft en möjlighet, men av någon anledning har jag varit upptagen av livet. Det fantastiska livet som faktiskt pågår, parallellt med det liv som utmanar tron på mänskligheten. Jag nästan skäms för alla  de pärlemorspärlor av ögonblick som jag har insupit och njutit av denna månad.

Jag har cyklat till jobbet med en ljummen sommarvind mot mina bara armar och ben. Tänk att kunna cykla utan jacka! Och inte frysa! Trots att det är tidig morgon, trots att daggen dröjer sig kvar i det höga gräset på sidan av den grusiga cykelvägen och trots att natten har bjudit på ett fantastiskt åskväder. Glädjen liksom spritter i mig och jag gör hoppsasteg genom korridorerna på mitt jobb. 

Midnattspromenaden på midsommarafton. Så full av dofter och ett mjukt, omfamnanade ljus. Glada skratt från trädgårdar och avlägsna skrålanden. Så ljuvligt att vandra fram i en natt som inte blir helt mörk. Utan jacka. Eller som den där kvällen när hela himlen målades magiskt enhörningsfärgat; lite lila, mycket rosa, med orangea kanter och guldgult glitter. Vad allt kan vara bedövande vackert ändå.

Jag tänker dagligen på hur otroligt, orättvist, lyckligt lottad jag är. Så priviligierad. Det skaver många gånger, men alltmer tillåter jag mig själv att njuta av det jag har omkring mig. Och jag hoppas att jag i gengäld kan sprida lite glädje till andra. Jag går lycklig i Prideparaden genom stan och blir så in i märgen lycklig över min stad, över var jag har den orättvisan att leva. 

Det händer så mycket i världen - både i den värld som är nära och den lite längre bort - som gör ont. Och just därför - faktiskt bara därför - tänker jag vaka över mina ögonblick av lycka. Mina ögonblick av att cykla till jobbet med bara armar, utan jacka, utan att frysa, några dagar i juni 2022. 

Att vara helgjutet tudelad

Det är väldigt mycket så med mig just nu; mycket “å ena sidan” och “å andra sidan”. Det är inte så mycket helgjutet liksom. Så fort jag landat i ett konstaterande, måste jag omvärdera det för å andra sidan så är det ju inte så. 

Jag tror inte att jag uppfattas som en velig person. Jag är inte det, men om livet har lärt mig någonting så är det att mycket lite har att göra med hur saker och ting egentligen är. Alltså funderar jag mycket just nu på hur saker och ting uppfattas. Och framför allt hur de uppfattas av mig. 

I min väg till tillfrisknande, eller rättare sagt, i mitt sökande efter anledningen till mitt tillstånd, tyckte min läkare att jag också borde gå till psykolog för att se om stress kunde vara en del av mina dåliga värden. Och i och med detta så konstaterades att jag, sedan jag varit mycket liten, levt i en övermäktigt stor stress. En sådan där stress som sätter sig i hela fysiken och orsakar en massa saker som är helt irrationella. 

I mina samtal med psykologen fick jag frågan om vad jag tycker om. Om vad jag skulle vilja. Och vet ni vad? Jag hade ingen aning. Alls. Varenda gång jag trodde att jag hade det så existerade enbart mina svar utifrån andras existens. Allting jag sa var kopplat till någon annan! Inget kunde existera bara utifrån mig själv. För det var mycket att “jaaa, kanske å ena sidan… men å andra sidan..” 

Så summan av kardemumman är att det enda jag vet är att jag inte vet något. Det enda är att jag är helgjutet tudelad. Och det är en hel del att fundera på ute i solskenet denna soliga påsk. 

Glad påsk på er och välkomna till mitt i-landsliv.

Att begråta

När det egentligen inte finns något att säga mer. När alla ord liksom faller till marken ett par centimeter från läpparna och ljudlöst slukas upp av en sörjig gegga. När man inte ens själv är säker på att man hört sig själv uttala orden. För man är inte riktigt säker på vad som är verklighet och vad som verkar vara ens fantasi - ens dröm, mardröm. 

Jag undrar just hur alla stora tänkare känner sig just nu? Alla kloka kämpar, alla medmänskliga hjältar, alla aktivister, alla kunniga visselblåsare, alla sakkunninga rådgivare? Alla de - och vi - som gång på gång, i isande kyla och stekande värme, oförtrutet har varnat för att det som hände i dag skulle hända om vi inte på allvar gjorde något åt det. Hur låter deras tystade ord? Deras tårar? 

Det är inte första gången jag lånar min blogg till att begråta oss människor. Dessvärre. Det har hänt innan. Och ingenting har vi lärt oss. Eller, rättare sagt: allt har vi lärt oss, vi som bär det inom oss; inget har de lärt som har tvingat oss att bära bördan. 

Så här har det sett ut så länge vi människor funnits. Men jag accepterar det ändå inte. Så fastän jag begråter oss människor och förbannar megalomanerna i vår värld så tänker jag fortsätta använda mina ord: i tal, tankar och skrift. För alla de som cyniskt offras, förföljs, interneras kommer jag fortsätta, ty annars är min priviligierade tur att ha fått födas här inte värt ett vitten. 

Putin har förbjudit denna bild i Ryssland - därför väljer jag att dela den i dag.