När det egentligen inte finns något att säga mer. När alla ord liksom faller till marken ett par centimeter från läpparna och ljudlöst slukas upp av en sörjig gegga. När man inte ens själv är säker på att man hört sig själv uttala orden. För man är inte riktigt säker på vad som är verklighet och vad som verkar vara ens fantasi - ens dröm, mardröm.
Jag undrar just hur alla stora tänkare känner sig just nu? Alla kloka kämpar, alla medmänskliga hjältar, alla aktivister, alla kunniga visselblåsare, alla sakkunninga rådgivare? Alla de - och vi - som gång på gång, i isande kyla och stekande värme, oförtrutet har varnat för att det som hände i dag skulle hända om vi inte på allvar gjorde något åt det. Hur låter deras tystade ord? Deras tårar?
Det är inte första gången jag lånar min blogg till att begråta oss människor. Dessvärre. Det har hänt innan. Och ingenting har vi lärt oss. Eller, rättare sagt: allt har vi lärt oss, vi som bär det inom oss; inget har de lärt som har tvingat oss att bära bördan.
Så här har det sett ut så länge vi människor funnits. Men jag accepterar det ändå inte. Så fastän jag begråter oss människor och förbannar megalomanerna i vår värld så tänker jag fortsätta använda mina ord: i tal, tankar och skrift. För alla de som cyniskt offras, förföljs, interneras kommer jag fortsätta, ty annars är min priviligierade tur att ha fått födas här inte värt ett vitten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar