Att begråta

När det egentligen inte finns något att säga mer. När alla ord liksom faller till marken ett par centimeter från läpparna och ljudlöst slukas upp av en sörjig gegga. När man inte ens själv är säker på att man hört sig själv uttala orden. För man är inte riktigt säker på vad som är verklighet och vad som verkar vara ens fantasi - ens dröm, mardröm. 

Jag undrar just hur alla stora tänkare känner sig just nu? Alla kloka kämpar, alla medmänskliga hjältar, alla aktivister, alla kunniga visselblåsare, alla sakkunninga rådgivare? Alla de - och vi - som gång på gång, i isande kyla och stekande värme, oförtrutet har varnat för att det som hände i dag skulle hända om vi inte på allvar gjorde något åt det. Hur låter deras tystade ord? Deras tårar? 

Det är inte första gången jag lånar min blogg till att begråta oss människor. Dessvärre. Det har hänt innan. Och ingenting har vi lärt oss. Eller, rättare sagt: allt har vi lärt oss, vi som bär det inom oss; inget har de lärt som har tvingat oss att bära bördan. 

Så här har det sett ut så länge vi människor funnits. Men jag accepterar det ändå inte. Så fastän jag begråter oss människor och förbannar megalomanerna i vår värld så tänker jag fortsätta använda mina ord: i tal, tankar och skrift. För alla de som cyniskt offras, förföljs, interneras kommer jag fortsätta, ty annars är min priviligierade tur att ha fått födas här inte värt ett vitten. 

Putin har förbjudit denna bild i Ryssland - därför väljer jag att dela den i dag.

Att vara i görningen

Det är något som inte helt stämmer, något som göra att februari kan lura mig. Gruset på cykelvägen knastrar under däcket och morgonhimlen färgas vackert rosa. Det är en sann ynnest att få cykla till jobbet i sällskap med det nytvättade morgonljuset. Även om jag inte på något sätt är en morgonmänniska, uppskattar jag och är mycket tacksam för de gånger som jag får sällskap av till och med ett ack så försiktigt och skälvande ljus på min väg till arbetet. Men denna ljusa morgon är det något som är i görningen. Något lurt.
 
Jag känner min västkust: känner det piskande horisontella regnet, det myckna regnandet när det borde snöa, slasket och de knaggliga isbanorna på vintern och det ständiga blåsandet. Det blåsandet som också medverkar till ett ständigt sus och brus i luften; en vindens melodi i olika styrkor och med olika stämmor. Men tydligen kan också gamla bekanta överraska, för denna rosa morgon är det verkligen något i görningen.
 
Plötsligt hör jag mina egna andetag! Jag låter som en överarbetad blåsbälg och lite förvånad växlar jag ner farten på min cykel. Hjärtat dunkar i öronen, inandningen genom näsan är iskall och mitt ansikte stramar av kyla. Jag inser där och då att min morgon har lurat mig: det blåser halv storm men träden och gräset i skogen har inte röjt det för mig. De har samarbetat i sitt spratt och inte rör på någon trädkrona. Inga strån har vajat och inte heller har linan på någon flaggstång smattrat i den hårda vinden. Jag blir alldeles full i skratt och leendes undrar jag hur nöjda de är över sitt spratt.
 
Ty, ingenting har röjt för mig att också denna spröda, rosa morgon innehåller västkustens signum. Det är fascinerande och jag funderar vad det beror på? Kan det vara det faktum att februari inte bjuder på spröda löv i lövkronorna som avslöjande rasslar i vinden? Kan det vara så att även februarivindar har ett stormöga, där allting är stilla och sagolikt? Kan det vara så att jag precis fick en gåva av stillhet? Så slår det mig: tänk vad underbart att få vara mitt i görningen. Mitt i det som svänger om och ändras, byter kurs och energi.
 
Någon dag senare upptäcker jag också den sena eftermiddagens ljus. När jag cyklar hemåt en bit efter klockan fem ser jag den brandgula solnedgången på min vänstra sida – på min högra sida skymtar jag det stjärnklara djupblå. Ack, vad underbart det är att få vara mitt i görningen.

Att lyssna på sångerna i huvudet

Två melodier har slagit sig ner och byggt bo i mitt huvud. Sittande vid mitt bord på kontoret märker jag till min förlägenhet att jag sitter och nynnar. Taktfast trummar jag med händerna på mina lår och förmodligen mimar jag orden. Det är som det är. Lite lätt patetiskt och en aning störigt tänker jag. Men. Sångerna är väl värda att dela - av olika anledningar. 

Så i kväll blir detta min gåva till er: två melodier att nynna på, två melodier att göra till era.