Att semesterirriteras

Det är dag två på min semester och vädret har bekvämt lagt sig tillrätta som ett traditionellt svenskt sommarväder: regnigt och svalt. En sådär 18 grader, men kallare i vindbyarna - som grädde på moset blåser det nämligen rätt friskt också. Av någon anledning irriterar mig detta. Vilket i sin tur irriterar mig, ty det går överhuvudtaget inte att styra väder. Dessutom är min överlevnad inte beroende av väder, vilket inte är en lyx alla kan kännas vid. Så det är som det är. 

Kanske irriterar det mig då jag hade kunnat vara någon annanstans: nämligen i Malaga. Det är inte första resan som blivit inställd i år: förra året bokade jag en resa till Tokyo. Min man fyllde 50 år i år och har alltid velat se Tokyo och då han tränat judo hela livet, ville jag överraska honom med en resa. Den var noga planerad och bokades enligt pandemins alla regler. Men den blev inställd - trots kontakt med ambassaden och minutiös planering. Och nu då resan till Malaga. Som blev inställd på grund av SAS-strejken. Så det är som det är.

Jag inser hur mycket jag egentligen längtat efter att resa. Och värme. Hur mycket jag längtat efter värme. Och ja, jag vet att vi haft två veckors värme. Men jag jobbade då. Och nu inser jag att det kanske var den här sommaren det. För det har hänt förr - att sommaren kommit i juni och sedan försvunnit. Det irriterar mig. Men det är som det är.

Nu tänker jag ta natten in till min tredje semesterdag. Kanske bär den med sig något annat? Kanske något annorlunda? Kanske slutar jag irritera mig över saker jag ändå inte kan styra? Nåväl - det är som det är och blir som det blir. Så mycket vet vi. 

Att 1:a maja

Så blev det ändå maj innan nästa inlägg kom. April rasade snabbt förbi med en mängd vardagar och vardagshändelser, men också med en och annan skimrande pärlemorspärla. Jag tänker att det är så livet är - en blandning av stort och smått. Förresten, "en blandning av stort och smått" påminner mig om en av mina favoritpoeter: Nils Ferlin.

”Av ständig oro för stort och smått

jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi

de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning

och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:

mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar

av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten

fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått

och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut

har genomborrat mej själv förut.

— Så ber jag, vänligen, bara

gott folk att låta mej vara.”

AFTONKLASSIKER. Nils Ferlin, ”Av ständig oro”, ur samlingen ”Barfotabarn” (1933)

Det är förunderligt det där: att i en tid så långt borta från min egen funnits exakt samma tankar, samma oro, samma ängslan och samma stilla bedjan om att få bli lämnad ifred, som finns idag. Vi människor är alla människor, oavsett avstånd i mil eller i tid. Fascinerande.

Jag tycker att vi skall läsa mera poesi. Det är något rofyllt med att klä tankar i ord; att formulera sig i en rytm. Det vi tänker eller känner blir liksom mera ofarligt då, lite mindre ensamt. Det är sådant jag tänker på när jag på Valborgsmässoafton natt, 2022, sitter och tittar på den stjärnklara himlen, som sträcker ut sig i oändligheten utanför min sons balkong. Tänk vad magiskt livet ändå är?!

Och för övrigt önskar jag Putin ett samvete. För då hade han inte kunnat sova gott.