Att lukta på maj

Det ÄR fantastiskt när maj är som fantastiskast! Ni vet - sådär skimrande ljusgrön och spröd. Nytvättad och intensiv. Det behövs inga filter en vacker solig majdag: alla färger är vackert vackra och intensiva och naturen jublar emot en. Det är som om alla sinnen skärps; ett evigt kvittrande och kurrande och dofterna från syrener och liljekonvaljer föder lyckliga glädjebubblor i kroppen. Vad ljuvligt det är att få leva i maj!

Min kollega A påminde mig om det franska ordstävet: "en mai fais ce qu'il te plaît  - i maj, gör vad du vill" och denna maj kan jag verkligen leva det. Som lärare och sedan rektor kunde jag i 20 år inte lukta på maj. Det var alltid som mest att göra i denna ljuvliga månad. En massa rättningar och bedömningar av nationella prov, betygsbedömningar, konstruering av nya prov och uppgifter för att kunna ge mina elever en chans till att visa vad de kan, avslutande möten med vårdnadshavare, utvärderingar av läsår, framskrivningar av mål inför nästa läsår, budgetar etc.. Det tog liksom inte slut. Och vips, så var den ljuva försommaren förbi. Precis när jag kravlat fram bakom mina travar och tänkt ta ett djupt syrenindränkt andetag. Då var allt förbi.

På grund av detta har jag i två decennier gått omkring och trott att juli är min favoritmånad. Maj fanns liksom aldrig med i någon vag tanke ens. Det var enbart en transport sträcka, fylld med meterhöga travar. Nu inser jag att tiden "mellan hägg och syren" är precis sådär hänförande när den är som bäst. Det är en finfin upptäckt. En gåva. Tänk att vallmon blommar samtidigt som rapsfälten står gula och de gamla, vackra lövträden välver sina tak över mig när jag cyklar till jobbet. 

Jag tänker fortsätta djupandas in maj. Och spänt följa allt som händer i vår värld. Ty det vackra och fula kan finnas samtidigt och det är viktigt att vi inte glömmer bort det. Och förmodligen är det så att ju fulare allt blir desto viktigare blir det att fånga de filteronödiga vackra dagarna i maj. Ut och andas med er!  

Att jobba som jämställdhetspedagog

Lite drygt tre månader. Så lång tid har gått sedan jag började min nya anställning. Och vet ni vad? Det är ett fantastiskt jobb med mycket fina kollegor på centrala barn- och elevhälsan i Falkenberg. Vi är två som är jämställdhetspedagoger och ironiskt nog är vi båda medelålders ciskvinnor. Jag tänker på att det kanske inte är så jämställt och representativt utifrån just det perspektiv som vi jobbar med? Men. Vi är rasande intresserade och uppslukade av allt som arbetet innebär.
 
Vad innebär då vårt arbete? A och jag försöker hitta rätt i vår roll: vi är de första i kommunen med denna arbetsuppgift och har därför ingen vi kan rådfråga och ”ta rygg på”. Vår chef är också ny på sin post och därmed också ny med vår post. När vi har kontaktat och nätverkat med andra kommuner i Sverige så visar det sig att varje kommun har sin version av upplägg för liknande tjänster som våra. A och jag tänker att med andra ord finns det liksom inget rätt eller fel. Bara fasensåbraattdetäntligenfinns!
 
Vi arbetar med att öppna upp för normkritik och normmedvetenhet. Hur en kan inkludera alla människor enligt våra diskrimineringsgrunder och belysa vilka som sitter på makten i sin tillvaro enbart genom att vara normativa. Hur det är mycket enklare för en vit, medelålders, heterosexuell, icketroende, utan funktionsvariant, svensk, cis-man att passera obemärkt i ett rum och kunna vara precis den han vill utan frågor och funderingar. Något som inte är fallet om en bryter mot någon av normerna: om en är äldre, brunare i hyn, homosexuell, har en funktionsvariant, är troende, av annan etnicitet, trans-kvinna. Då har en inte privilegiet att ha ett tolkningsföreträde.
 
Alla de frågor som är lite skav i; sådant som känns lite knepigt att prata om, som en är rädd att förhålla sig till – kanske för att en är orolig att omedvetet kränka någon eller för att en känner att ”alla är så lättkränkta nuförtiden” är vår arbetsuppgift: könsnormer och värdegrund, rasism, diskrimineringsgrunderna, HBTQia+, kunskapsområdet ”sexualitet, samtycke och relationer” (fd. ”sex och samlevnad ” i skolan) HRV – hedersrelaterat våld och förtryck, porr, och allt annat däremellan. Och vi skall jobba från förskolan till och med gymnasiet.
 
Det är en gigantisk uppgift. Otroligt viktig. Utmanande. Det är liksom: ”grattis till världens roligaste omöjliga jobb”. Men vi älskar det. Och vi tänker utbilda alla vuxna som kommer i kontakt med våra barn och ungdomar. Om vikten av att se normerna, bli medveten och få bestämma själv vem en vill vara och kunna leva med att alla andra också får bestämma vem de själva vill vara – så länge vi alla är rädda om varandra.

Att oksåvadgörjagnu?

Ja? Vad gör jag nu? Vad var det som hände, då i höstas, när jag tydligen blev sjukskriven? En mycket kort sammanfattning av det hela är som följer: i september började jag få migrän rätt ofta. Det brukar jag inte. Till sist kände jag att det inte höll och gick till läkare. Det visade sig att väldigt många av mina värden var helt bananas: blodtryck, blodsocker, kolesterol, lever- och njurvärden. Jag var inte långt från en hjärtinfarkt. Jag blev sjukskriven där och då.

Efter en massa test, utredningar, test igen, fortsatta utredningar, har vi inte landat i något särskilt än. Jag har fått bättre blodtryck och blodsocker. Kolesterolet vandrar upp och ner, men njur- och levervärden blir inte bättre. En massa saker har uteslutits: trots att jag har någon övervikt handlar det inte om min diet, jag tränar och rör mig tillräckligt mycket, jag dricker inte alkohol, har aldrig rökt eller snusat, dricker inte thé, tar inga mediciner eller preparat, dricker inte för mycket kaffe, äter inte en massa animaliskt fett etc etc. Det som finns är en mycket stark hereditet. Och många tecken på stark fysisk stress. Och så tydligen en extra oro kring att njur- och levervärden är som de är.

 

Så mina tester är inte färdiga. Ingen medicin har ännu satts in. Men kanske senare. Eventuellt. Och när allt detta vecklade ut sig framför mig, kände jag att jag inte kunde ha ansvar för en mängd medarbetare. Det var inte rättvist mot mina hårt arbetande pedagoger och annan personal att de hade en chef som inte alltid kunde vara där och leda dem i arbetet under denna svåra pandemi-tid. Så jag berättade för min chef att jag skulle lämna min position. Att mina medarbetare förtjänade bättre. Alltså avslutade jag min tjänst – och sökte en annan. Som jag fick. Så från årsskiftet arbetar jag som en av två jämställdhetspedagoger i vår kommun. Helt fantastiskt jobb!

 

Jag saknar mina fantastiska medarbetare, men de förtjänar verkligen en närvarande chef och samtidigt kan jag få fortsätta arbeta med det jag älskar: med att förbättra platsen där jag bor genom att arbeta med att skapa möjligheter för alla våra barn och ungdomar. Jag får arbeta med inkludering, med norm-kritik och jämställda förutsättningar. Det känns gott i själen.

 

Nu skall vi bara ta reda på varför mina värden går bananas. För anledningen till att jag har vallningar och lite ojämn sömn – det vet vi: klimakteriet.