Så vad gör man då i privilegierat land med betald semester om värmen och resorna uteblir? Jag tänker på mitt förra lite gnälliga inlägg. För något borde väl en vit, medelålders cis-kvinna kunna ta sig för? Absolut - det går föga nöd på mig; jag har klippt häckar, gräs och formklippt träd. Strykt en stor stryktvätt med flera långdukar och annat ovanligt som inte används så ofta. Sorterat i garderober och klädkammare. Läst och promenerat (lufsat) en hel del. Och så har jag lyssnat på podd. Just nu på våra sommarpratare.
Jag upptäckte sommarpratarna ganska så sent. Faktiskt bara för en fyra år sedan. Men jag har lyssnat ifatt alla dem som finns ute på Spotify. Och ser fram emot alla dem som kommer nu under denna sommar. Vissa av dem blir helt oväntat fantastiska att lyssna på. Någon enstaka en besvikelse och så finns de som faktiskt gör ont att lyssna på. Häromdagen hände just det: i sommarpratet jag lyssnade på dök ett namn upp i en mening och med ens slängdes jag rätt ner i en fruktansvärd avgrund och snyftande fick jag avbryta det jag höll på med. I "Sommar i P1! pratar Amat Levin. Och han nämner John Hron. Och min värld går i bitar.
John Hron. Kommer ni ihåg honom? 14-åringen som slogs ihjäl, mördades, av nynazister i Kode 1995? Allt för att han ville skydda sin vän. Det är historien om John Hron som lever inom mig varje gång jag möter människor som säger: "Sverige är inte rasistiskt", "Det har eskalerat, allt det här våldet, så var det inte innan". Eller de som, på grund av det fruktansvärda kriget i Ukraina, utbrister "Vad hemskt det är NU - NU har våldet kommit så nära". Jag vill faktiskt skrika varje gång. Men jag gör inte det. Ty våldet har varit nära oss hela tiden, orättvisorna, människor som flyr, hoten från maktgalna megalomaner och massiva gränsöverträdelser. Inget av det är något nytt. Det nya är kanske att det som händer just nu inte kan undgås att kännas närmre då den digitala världen har rivit just den typen av barriärer.
Jag försöker vara lugnt analytisk i dessa diskussioner. Logisk och inkännande. När jag hela tiden John Hron-skriker inombords. För samtidigt som jag är glad över att gemene man börjar förstå och ana sig till att vi faktiskt lever i en värld där vi behöver bry oss om varandra - där den enes olycka mycket väl kan bli den andres, är jag lite bestört över att man inte sett det innan. För det är endast så vi inte får fler John Hrons - unga, fantastiska hjältar som dör som sanna helgon; för något som de hade kunnat dra sig undan ur, men som de moraliskt faktiskt inte kunde med. Det är enastående av en människa.
Så. Har ni inte lyssnat på Amat Levin - en svensk journalist. Levin arbetade sex år på Nöjesguiden, de två sista åren som dess chefredaktör, innan han lämnade tidningen 2015. År 2017 började han som kolumnist på Metro. Sedan 2020 skriver Levin opinionstexter för Dagens Nyheter. (Wikipedia) - Gör det! Återvänd till tiden för John Hron. Länk finns här nedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar