Det är verkligen inget jag brukar göra. Inte ens om jag riktigt anstränger mig för att komma ihåg någon annan gång när så var fallet, kan jag dra mig till minnes att jag gjort så. Läst tre böcker samtidigt alltså. Jag är en "enbokitaget"-läsare. Och nästan alltid läser jag färdigt boken jag påbörjat oavsett om jag tycker om den eller inte. Fram tills alldeles nyligen var jag också sådan att jag inte ens kunde med att göra mig av med de stackars enstaka böcker som jag inte orkat läsa färdigt eller de som jag faktiskt läst men inte tyckt om. Det tog mig 45 år av mitt liv att förmå mig att skänka vidare de böckerna.
Men nu läser jag alltså tre böcker samtidigt. En mycket konstig och ovan känsla. Och jag är fascinerad över att jag faktiskt lyckas hålla tanketråden igång för alla böckerna. Eller, kanske är det enbart för två av böckerna som det krävs att hålla en tanketråd i gång - den tredje är en ren njutningsbok.
Jag läser "Därför demokrati " av Åsa och Mårten Wikforss, "12 livsregler: ett motgift mot kaos" av Jordan B Peterson och "Kati på Kaptensgatan" av Astrid Lindgren. Ni kan ju förmodligen ana vilken som är njutningsboken?
Wikforss bok är välskriven och fylld av en massa tankestoff - alltså läsarens tankestoff. Författarna är klara och tydliga i sina tankar, så där behöver man inte sopa ihop något stoff på något sätt. Det de erbjuder är dock väldigt spännande utmaningar till läsaren om demokrati, om tiden vi format oss själva att leva i och om vikten av kunskap i vår sårbara, men ack så livsviktiga, demokrati. Det är en bok som känns viktig att läsa.
"12 livsregler: ett motgift mot kaos" är en bok som jag länge sett fram emot att läsa efter att jag lyssnat på en podd (P3 ID) om dess författare. En psykologiprofessor med många kända föreläsningar och som någonstans blivit "kidnappad" i sina idéer och uttalanden av konservativa mansrörelser, för att sedan hamna i en konstig köttdiet, missbruk och depression. Den senaste tiden har han tydligen enbart kommunicerat via sin dotter med omvärlden, efter att han blivit sjuk i Covid under ett besök i Sibirien. Allt detta väckte min nyfikenhet. Vad i hela friden kunde en så knepig människa skriva som kunde fånga människor så? Så fick jag boken som en gåva. Och nu har jag börjat läsa den. Redan vid förordet, som också kallas ouvertyr och är skrivet av någon annan, blir jag lite fnissig. Den känns lite... lite barnsligt skitnödig. Som om man hade låtit den personen i världen som urskillningslöst och oförbehållet beundrar en, göra en presentation av en. Ser därmed fram emot vad som väntar.
"Kati på Kaptensgatan"! Älskade Astrid Lindgren! Lika vackert som hon skriver för barn i sina fantastiska böcker, lika vackert skrev hon för unga tjejer som var i sena tonåren. Jag har äntligen lyckats få tag i alla de böcker som hon skrivit om Kati, Britt-Marie och Kerstin som inte var placerade i en sagornas värld, utan i den verklighet som rådde under Lindgrens egen unga vuxen tid. De är unga under 40- 50talen, och man kan kanske tro att genren ändrar fina Astrid Lindgrens fantastiska melodiösa språk, men det gör det inte! Det är balsam för själen att läsa. Och underbart att få svärma som en stackars fjortis igen.
Dessa tre böcker läser jag just nu - en lagom dos av allt möjligt. Precis som livet kan vara: en blandning av lite allt möjligt.
