Att semesterirriteras

Det är dag två på min semester och vädret har bekvämt lagt sig tillrätta som ett traditionellt svenskt sommarväder: regnigt och svalt. En sådär 18 grader, men kallare i vindbyarna - som grädde på moset blåser det nämligen rätt friskt också. Av någon anledning irriterar mig detta. Vilket i sin tur irriterar mig, ty det går överhuvudtaget inte att styra väder. Dessutom är min överlevnad inte beroende av väder, vilket inte är en lyx alla kan kännas vid. Så det är som det är. 

Kanske irriterar det mig då jag hade kunnat vara någon annanstans: nämligen i Malaga. Det är inte första resan som blivit inställd i år: förra året bokade jag en resa till Tokyo. Min man fyllde 50 år i år och har alltid velat se Tokyo och då han tränat judo hela livet, ville jag överraska honom med en resa. Den var noga planerad och bokades enligt pandemins alla regler. Men den blev inställd - trots kontakt med ambassaden och minutiös planering. Och nu då resan till Malaga. Som blev inställd på grund av SAS-strejken. Så det är som det är.

Jag inser hur mycket jag egentligen längtat efter att resa. Och värme. Hur mycket jag längtat efter värme. Och ja, jag vet att vi haft två veckors värme. Men jag jobbade då. Och nu inser jag att det kanske var den här sommaren det. För det har hänt förr - att sommaren kommit i juni och sedan försvunnit. Det irriterar mig. Men det är som det är.

Nu tänker jag ta natten in till min tredje semesterdag. Kanske bär den med sig något annat? Kanske något annorlunda? Kanske slutar jag irritera mig över saker jag ändå inte kan styra? Nåväl - det är som det är och blir som det blir. Så mycket vet vi.