Det är junis sista skälvande minuter och jag har ännu inte skrivit något inlägg denna månad. Det är inte så att jag inte har haft lust att skriva eller att jag inte har haft en möjlighet, men av någon anledning har jag varit upptagen av livet. Det fantastiska livet som faktiskt pågår, parallellt med det liv som utmanar tron på mänskligheten. Jag nästan skäms för alla de pärlemorspärlor av ögonblick som jag har insupit och njutit av denna månad.
Jag har cyklat till jobbet med en ljummen sommarvind mot mina bara armar och ben. Tänk att kunna cykla utan jacka! Och inte frysa! Trots att det är tidig morgon, trots att daggen dröjer sig kvar i det höga gräset på sidan av den grusiga cykelvägen och trots att natten har bjudit på ett fantastiskt åskväder. Glädjen liksom spritter i mig och jag gör hoppsasteg genom korridorerna på mitt jobb.
Midnattspromenaden på midsommarafton. Så full av dofter och ett mjukt, omfamnanade ljus. Glada skratt från trädgårdar och avlägsna skrålanden. Så ljuvligt att vandra fram i en natt som inte blir helt mörk. Utan jacka. Eller som den där kvällen när hela himlen målades magiskt enhörningsfärgat; lite lila, mycket rosa, med orangea kanter och guldgult glitter. Vad allt kan vara bedövande vackert ändå.
Jag tänker dagligen på hur otroligt, orättvist, lyckligt lottad jag är. Så priviligierad. Det skaver många gånger, men alltmer tillåter jag mig själv att njuta av det jag har omkring mig. Och jag hoppas att jag i gengäld kan sprida lite glädje till andra. Jag går lycklig i Prideparaden genom stan och blir så in i märgen lycklig över min stad, över var jag har den orättvisan att leva.
Det händer så mycket i världen - både i den värld som är nära och den lite längre bort - som gör ont. Och just därför - faktiskt bara därför - tänker jag vaka över mina ögonblick av lycka. Mina ögonblick av att cykla till jobbet med bara armar, utan jacka, utan att frysa, några dagar i juni 2022.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar