onsdag 25 maj 2022

Att läsa livet

Det är verkligen inget jag brukar göra. Inte ens om jag riktigt anstränger mig för att komma ihåg någon annan gång när så var fallet, kan jag dra mig till minnes att jag gjort så. Läst tre böcker samtidigt alltså. Jag är en "enbokitaget"-läsare. Och nästan alltid läser jag färdigt boken jag påbörjat oavsett om jag tycker om den eller inte. Fram tills alldeles nyligen var jag också sådan att jag inte ens kunde med att göra mig av med de stackars enstaka böcker som jag inte orkat läsa färdigt eller de som jag faktiskt läst men inte tyckt om. Det tog mig 45 år av mitt liv att förmå mig att skänka vidare de böckerna. 

Men nu läser jag alltså tre böcker samtidigt. En mycket konstig och ovan känsla. Och jag är fascinerad över att jag faktiskt lyckas hålla tanketråden igång för alla böckerna. Eller, kanske är det enbart för två av böckerna som det krävs att hålla en tanketråd i gång - den tredje är en ren njutningsbok. 

Jag läser "Därför demokrati " av Åsa och Mårten Wikforss, "12 livsregler: ett motgift mot kaos" av Jordan B Peterson och "Kati på Kaptensgatan" av Astrid Lindgren. Ni kan ju förmodligen ana vilken som är njutningsboken? 

Wikforss bok är välskriven och fylld av en massa tankestoff - alltså läsarens tankestoff. Författarna är klara och tydliga i sina tankar, så där behöver man inte sopa ihop något stoff på något sätt. Det de erbjuder är dock väldigt spännande utmaningar till läsaren om demokrati, om tiden vi format oss själva att leva i och om vikten av kunskap i vår sårbara, men ack så livsviktiga, demokrati. Det är en bok som känns viktig att läsa. 

"12 livsregler: ett motgift mot kaos" är en bok som jag länge sett fram emot att läsa efter att jag lyssnat på en podd (P3 ID) om dess författare. En psykologiprofessor med många kända föreläsningar och som någonstans blivit "kidnappad" i sina idéer och uttalanden av konservativa mansrörelser, för att sedan hamna i en konstig köttdiet, missbruk och depression. Den senaste tiden har han tydligen enbart kommunicerat via sin dotter med omvärlden, efter att han blivit sjuk i Covid under ett besök i Sibirien. Allt detta väckte min nyfikenhet. Vad i hela friden kunde en så knepig människa skriva som kunde fånga människor så? Så fick jag boken som en gåva. Och nu har jag börjat läsa den. Redan vid förordet, som också kallas ouvertyr och är skrivet av någon annan, blir jag lite fnissig. Den känns lite... lite barnsligt skitnödig. Som om man hade låtit den personen i världen som urskillningslöst och oförbehållet beundrar en, göra en presentation av en. Ser därmed fram emot vad som väntar.

"Kati på Kaptensgatan"! Älskade Astrid Lindgren! Lika vackert som hon skriver för barn i sina fantastiska böcker, lika vackert skrev hon för unga tjejer som var i sena tonåren. Jag har äntligen lyckats få tag i alla de böcker som hon skrivit om Kati, Britt-Marie och Kerstin som inte var placerade i en sagornas värld, utan i den verklighet som rådde under Lindgrens egen unga vuxen tid. De är unga under 40- 50talen, och man kan kanske tro att genren ändrar fina Astrid Lindgrens fantastiska melodiösa språk, men det gör det inte! Det är balsam för själen att läsa. Och underbart att få svärma som en stackars fjortis igen. 

Dessa tre böcker läser jag just nu - en lagom dos av allt möjligt. Precis som livet kan vara: en blandning av lite allt möjligt. 

tisdag 17 maj 2022

Att lukta på maj

Det ÄR fantastiskt när maj är som fantastiskast! Ni vet - sådär skimrande ljusgrön och spröd. Nytvättad och intensiv. Det behövs inga filter en vacker solig majdag: alla färger är vackert vackra och intensiva och naturen jublar emot en. Det är som om alla sinnen skärps; ett evigt kvittrande och kurrande och dofterna från syrener och liljekonvaljer föder lyckliga glädjebubblor i kroppen. Vad ljuvligt det är att få leva i maj!

Min kollega A påminde mig om det franska ordstävet: "en mai fais ce qu'il te plaît  - i maj, gör vad du vill" och denna maj kan jag verkligen leva det. Som lärare och sedan rektor kunde jag i 20 år inte lukta på maj. Det var alltid som mest att göra i denna ljuvliga månad. En massa rättningar och bedömningar av nationella prov, betygsbedömningar, konstruering av nya prov och uppgifter för att kunna ge mina elever en chans till att visa vad de kan, avslutande möten med vårdnadshavare, utvärderingar av läsår, framskrivningar av mål inför nästa läsår, budgetar etc.. Det tog liksom inte slut. Och vips, så var den ljuva försommaren förbi. Precis när jag kravlat fram bakom mina travar och tänkt ta ett djupt syrenindränkt andetag. Då var allt förbi.

På grund av detta har jag i två decennier gått omkring och trott att juli är min favoritmånad. Maj fanns liksom aldrig med i någon vag tanke ens. Det var enbart en transport sträcka, fylld med meterhöga travar. Nu inser jag att tiden "mellan hägg och syren" är precis sådär hänförande när den är som bäst. Det är en finfin upptäckt. En gåva. Tänk att vallmon blommar samtidigt som rapsfälten står gula och de gamla, vackra lövträden välver sina tak över mig när jag cyklar till jobbet. 

Jag tänker fortsätta djupandas in maj. Och spänt följa allt som händer i vår värld. Ty det vackra och fula kan finnas samtidigt och det är viktigt att vi inte glömmer bort det. Och förmodligen är det så att ju fulare allt blir desto viktigare blir det att fånga de filteronödiga vackra dagarna i maj. Ut och andas med er!  

söndag 1 maj 2022

Att 1:a maja

Så blev det ändå maj innan nästa inlägg kom. April rasade snabbt förbi med en mängd vardagar och vardagshändelser, men också med en och annan skimrande pärlemorspärla. Jag tänker att det är så livet är - en blandning av stort och smått. Förresten, "en blandning av stort och smått" påminner mig om en av mina favoritpoeter: Nils Ferlin.

”Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.
Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.
Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.
Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.
Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.
Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.
Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.
Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.
— Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara.”
AFTONKLASSIKER. Nils Ferlin, ”Av ständig oro”, ur samlingen ”Barfotabarn” (1933)

Det är förunderligt det där: att i en tid så långt borta från min egen funnits exakt samma tankar, samma oro, samma ängslan och samma stilla bedjan om att få bli lämnad ifred, som finns idag. Vi människor är alla människor, oavsett avstånd i mil eller i tid. Fascinerande.

Jag tycker att vi skall läsa mera poesi. Det är något rofyllt med att klä tankar i ord; att formulera sig i en rytm. Det vi tänker eller känner blir liksom mera ofarligt då, lite mindre ensamt. Det är sådant jag tänker på när jag på Valborgsmässoafton natt, 2022, sitter och tittar på den stjärnklara himlen, som sträcker ut sig i oändligheten utanför min sons balkong. Tänk vad magiskt livet ändå är?!

Och för övrigt önskar jag Putin ett samvete. För då hade han inte kunnat sova gott.