Det finns ögonblick när den hisnande tanken om att mars egentligen är min favoritmånad, otroligt nog slår mig. Det är de tidiga morgnarna när jag får lov att ta mig till mitt arbete i det välsignade ljuset och också återvända hem innan kvällen blivit mörk. Det känns alltid som den största gåva - som om naturen har givit mig hopp om livet.
Nu är ju mars en ombytlig vän som inte riktigt går att lita på. Mina vårar börjar aldrig i mars, utan jag väntar till slutet på april med att utropa en vår. Alltför många bakslag under ett halvt sekel har gjort att det behövs ett sekel till, med enbart våriga marsar, för att jag skall ändra min inställning. Men jag börjar sakta inse att mars är för sommaren som att planera och längta efter en resa är för själva semestern; man har liksom allt det underbara möjliga framför sig, inte alltför långt bort, utan bara strax utom räckhåll.
Trots att mars kan bjuda på snö och kyla, dimma och sidledes regn ÄR mars trots allt ljusare och innehåller också vårdagjämningen. (Även om jag då lite missmodigt ger ifrån mig en dyrbar timme) Mars bjuder också på fågelkvitter och i år har det bjudit på fantastiska norrsken. Det bjuder på videung och krokusar, även om det också bjuds på frost, mössa och vinterjacka.
Jag märker att jag andas i mars. Trots krig. Trots kris. Trots kramp. Och därför vågar jag ibland snudda vid den hisnande tanken ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar