Nej. Nej, jag är inte orolig över Putin, över vad han hotar Sverige och västvärlden med. Den molande rädsla och galopperande panik som du nu känner har jag levt med sedan 1990-talet. Den är på intet sätt ny för mig. Vad sa du? Att du numera har svårt att sova, att du tycker att kriget känns så nära? Vet du min vän, det har varit lika nära under mycket lång tid. Det är bara det att det tagit lite längre tid för tingens ordning att ta sig igenom det tjockare lager av trygghet som du har.
Missförstå mig inte - jag är lika brinnande förbannad över den megalomana självbild som den inbilske, världfrånvände diktatorn har brukat för att rättfärdiga sin satans invasion. Jag hulkar över scener av avsked, över de desperata blickar som möter våra via våra medier. Jag har också skänkt pengar och hjälp till de drabbade och jag önskar alla ukrainare och de ryssar som kämpar för ett slut på kriget en snar, fredlig framtid. Men.
Men. Jag är djupt bedrövad över att vi upplysta människor fortfarande gör skillnad på folk och folk. De syrianska mammorna önskade också sina barn lugn och ro. Sjukhus och skolor har beskjutits tidigare också. Det har funnits krig i Europa efter andra världskriget. Folkmord. Massakrer. Stormakter har varit inblandade även i kriget på Balkan. Soldater från EU och FN var där. Och dog där. Och stormakter hotade även då de länder som hade soldater där nere med vedergällningar.
Gränser har varit stängda. Man har slagit ner barn där. Och nu är gränser öppna. Jag vill att de skall vara öppna. Men har ni också läst de rapporter från gränsövergångarna i Polen, Ungern och Rumänien där man inte släpper igenom ukrainare som är mörkare i skinnet? Där man väljer ut vilka som får passera? Inte? Läs om det då! Jag blir så frustande vansinnig på hur vi människor kan ta oss sådana förbannade friheter! Vem tror vi att vi är? Enligt SD hade vi inte mera plats att ta emot någon ENDA mer och man skulle hjälpa folk i deras närområde. Partiordföranden åkte till och med ner och talade om det för människorna på flykt den gången.
Denna gång är det inte något sådant snack - trots att de flyktingar från Ukraina som kommer från Luhansk bor lika långt bort som de människor som befann sig som flyktingar i Turkiet. Så snacka inte med mig om närområde och sådan skit. Säg att man är beredd att rädda vissa och inte andra. Jag anser att vi skall rädda människor. Punkt.
Vi har varit på randen till krig flera gånger under de senaste årtiondena. Vi har stått inför kränkningar av vårt luftrum, vatten med mera. Men då har livet pågått ändå: med Paradise Hotel, Idol och Let´s Dance. Vi står ju dessutom på randen till en världskollaps av en fruktansvärd magnitud som inte ens de mest hårdhudade preppers kommer att överleva, nämligen vår klimatkris. Men helt plötsligt känns inte det lika läskigt som att Putin och Ryssland - ännu en gång - uttrycker sig hotfullt.
Så nej. Jag har inte nu-panik. Jag har en molande, konstant värk för mänsklighetens oförmåga och omänsklighet. Välkommen till min vardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar