Det är väldigt mycket så med mig just nu; mycket “å ena sidan” och “å andra sidan”. Det är inte så mycket helgjutet liksom. Så fort jag landat i ett konstaterande, måste jag omvärdera det för å andra sidan så är det ju inte så.
Jag tror inte att jag uppfattas som en velig person. Jag är inte det, men om livet har lärt mig någonting så är det att mycket lite har att göra med hur saker och ting egentligen är. Alltså funderar jag mycket just nu på hur saker och ting uppfattas. Och framför allt hur de uppfattas av mig.
I min väg till tillfrisknande, eller rättare sagt, i mitt sökande efter anledningen till mitt tillstånd, tyckte min läkare att jag också borde gå till psykolog för att se om stress kunde vara en del av mina dåliga värden. Och i och med detta så konstaterades att jag, sedan jag varit mycket liten, levt i en övermäktigt stor stress. En sådan där stress som sätter sig i hela fysiken och orsakar en massa saker som är helt irrationella.
I mina samtal med psykologen fick jag frågan om vad jag tycker om. Om vad jag skulle vilja. Och vet ni vad? Jag hade ingen aning. Alls. Varenda gång jag trodde att jag hade det så existerade enbart mina svar utifrån andras existens. Allting jag sa var kopplat till någon annan! Inget kunde existera bara utifrån mig själv. För det var mycket att “jaaa, kanske å ena sidan… men å andra sidan..”
Så summan av kardemumman är att det enda jag vet är att jag inte vet något. Det enda är att jag är helgjutet tudelad. Och det är en hel del att fundera på ute i solskenet denna soliga påsk.
Glad påsk på er och välkomna till mitt i-landsliv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar