Att återvända

Så vad gör man då i privilegierat land med betald semester om värmen och resorna uteblir? Jag tänker på mitt förra lite gnälliga inlägg. För något borde väl en vit, medelålders cis-kvinna kunna ta sig för? Absolut - det går föga nöd på mig; jag har klippt häckar, gräs och formklippt träd. Strykt en stor stryktvätt med flera långdukar och annat ovanligt som inte används så ofta. Sorterat i garderober och klädkammare. Läst och promenerat (lufsat) en hel del. Och så har jag lyssnat på podd. Just nu på våra sommarpratare. 

Jag upptäckte sommarpratarna ganska så sent. Faktiskt bara för en fyra år sedan. Men jag har lyssnat ifatt alla dem som finns ute på Spotify. Och ser fram emot alla dem som kommer nu under denna sommar. Vissa av dem blir helt oväntat fantastiska att lyssna på. Någon enstaka en besvikelse och så finns de som faktiskt gör ont att lyssna på. Häromdagen hände just det: i sommarpratet jag lyssnade på dök ett namn upp i en mening och med ens slängdes jag rätt ner i en fruktansvärd avgrund och snyftande fick jag avbryta det jag höll på med. I "Sommar i P1! pratar Amat Levin. Och han nämner John Hron. Och min värld går i bitar. 

John Hron. Kommer ni ihåg honom? 14-åringen som slogs ihjäl, mördades, av nynazister i Kode 1995? Allt för att han ville skydda sin vän. Det är historien om John Hron som lever inom mig varje gång jag möter människor som säger: "Sverige är inte rasistiskt", "Det har eskalerat, allt det här våldet, så var det inte innan". Eller de som, på grund av det fruktansvärda kriget i Ukraina, utbrister "Vad hemskt det är NU - NU har våldet kommit så nära". Jag vill faktiskt skrika varje gång. Men jag gör inte det. Ty våldet har varit nära oss hela tiden, orättvisorna, människor som flyr, hoten från maktgalna megalomaner och massiva gränsöverträdelser. Inget av det är något nytt. Det nya är kanske att det som händer just nu inte kan undgås att kännas närmre då den digitala världen har rivit just den typen av barriärer. 

Jag försöker vara lugnt analytisk i dessa diskussioner. Logisk och inkännande. När jag hela tiden John Hron-skriker inombords. För samtidigt som jag är glad över att gemene man börjar förstå och ana sig till att vi faktiskt lever i en värld där vi behöver bry oss om varandra - där den enes olycka mycket väl kan bli den andres, är jag lite bestört över att man inte sett det innan. För det är endast så vi inte får fler John Hrons - unga, fantastiska hjältar som dör som sanna helgon; för något som de hade kunnat dra sig undan ur, men som de moraliskt faktiskt inte kunde med. Det är enastående av en människa. 

Så. Har ni inte lyssnat på Amat Levin - en svensk journalist. Levin arbetade sex år på Nöjesguiden, de två sista åren som dess chefredaktör, innan han lämnade tidningen 2015. År 2017 började han som kolumnist på Metro. Sedan 2020 skriver Levin opinionstexter för Dagens Nyheter. (Wikipedia) - Gör det! Återvänd till tiden för John Hron. Länk finns här nedan. 

Sommar i P1 Amat Levin 

Att semesterirriteras

Det är dag två på min semester och vädret har bekvämt lagt sig tillrätta som ett traditionellt svenskt sommarväder: regnigt och svalt. En sådär 18 grader, men kallare i vindbyarna - som grädde på moset blåser det nämligen rätt friskt också. Av någon anledning irriterar mig detta. Vilket i sin tur irriterar mig, ty det går överhuvudtaget inte att styra väder. Dessutom är min överlevnad inte beroende av väder, vilket inte är en lyx alla kan kännas vid. Så det är som det är. 

Kanske irriterar det mig då jag hade kunnat vara någon annanstans: nämligen i Malaga. Det är inte första resan som blivit inställd i år: förra året bokade jag en resa till Tokyo. Min man fyllde 50 år i år och har alltid velat se Tokyo och då han tränat judo hela livet, ville jag överraska honom med en resa. Den var noga planerad och bokades enligt pandemins alla regler. Men den blev inställd - trots kontakt med ambassaden och minutiös planering. Och nu då resan till Malaga. Som blev inställd på grund av SAS-strejken. Så det är som det är.

Jag inser hur mycket jag egentligen längtat efter att resa. Och värme. Hur mycket jag längtat efter värme. Och ja, jag vet att vi haft två veckors värme. Men jag jobbade då. Och nu inser jag att det kanske var den här sommaren det. För det har hänt förr - att sommaren kommit i juni och sedan försvunnit. Det irriterar mig. Men det är som det är.

Nu tänker jag ta natten in till min tredje semesterdag. Kanske bär den med sig något annat? Kanske något annorlunda? Kanske slutar jag irritera mig över saker jag ändå inte kan styra? Nåväl - det är som det är och blir som det blir. Så mycket vet vi. 

Att ögonblicka

Det är junis sista skälvande minuter och jag har ännu inte skrivit något inlägg denna månad. Det är inte så att jag inte har haft lust att skriva eller att jag inte har haft en möjlighet, men av någon anledning har jag varit upptagen av livet. Det fantastiska livet som faktiskt pågår, parallellt med det liv som utmanar tron på mänskligheten. Jag nästan skäms för alla  de pärlemorspärlor av ögonblick som jag har insupit och njutit av denna månad.

Jag har cyklat till jobbet med en ljummen sommarvind mot mina bara armar och ben. Tänk att kunna cykla utan jacka! Och inte frysa! Trots att det är tidig morgon, trots att daggen dröjer sig kvar i det höga gräset på sidan av den grusiga cykelvägen och trots att natten har bjudit på ett fantastiskt åskväder. Glädjen liksom spritter i mig och jag gör hoppsasteg genom korridorerna på mitt jobb. 

Midnattspromenaden på midsommarafton. Så full av dofter och ett mjukt, omfamnanade ljus. Glada skratt från trädgårdar och avlägsna skrålanden. Så ljuvligt att vandra fram i en natt som inte blir helt mörk. Utan jacka. Eller som den där kvällen när hela himlen målades magiskt enhörningsfärgat; lite lila, mycket rosa, med orangea kanter och guldgult glitter. Vad allt kan vara bedövande vackert ändå.

Jag tänker dagligen på hur otroligt, orättvist, lyckligt lottad jag är. Så priviligierad. Det skaver många gånger, men alltmer tillåter jag mig själv att njuta av det jag har omkring mig. Och jag hoppas att jag i gengäld kan sprida lite glädje till andra. Jag går lycklig i Prideparaden genom stan och blir så in i märgen lycklig över min stad, över var jag har den orättvisan att leva. 

Det händer så mycket i världen - både i den värld som är nära och den lite längre bort - som gör ont. Och just därför - faktiskt bara därför - tänker jag vaka över mina ögonblick av lycka. Mina ögonblick av att cykla till jobbet med bara armar, utan jacka, utan att frysa, några dagar i juni 2022. 

Att läsa livet

Det är verkligen inget jag brukar göra. Inte ens om jag riktigt anstränger mig för att komma ihåg någon annan gång när så var fallet, kan jag dra mig till minnes att jag gjort så. Läst tre böcker samtidigt alltså. Jag är en "enbokitaget"-läsare. Och nästan alltid läser jag färdigt boken jag påbörjat oavsett om jag tycker om den eller inte. Fram tills alldeles nyligen var jag också sådan att jag inte ens kunde med att göra mig av med de stackars enstaka böcker som jag inte orkat läsa färdigt eller de som jag faktiskt läst men inte tyckt om. Det tog mig 45 år av mitt liv att förmå mig att skänka vidare de böckerna. 

Men nu läser jag alltså tre böcker samtidigt. En mycket konstig och ovan känsla. Och jag är fascinerad över att jag faktiskt lyckas hålla tanketråden igång för alla böckerna. Eller, kanske är det enbart för två av böckerna som det krävs att hålla en tanketråd i gång - den tredje är en ren njutningsbok. 

Jag läser "Därför demokrati " av Åsa och Mårten Wikforss, "12 livsregler: ett motgift mot kaos" av Jordan B Peterson och "Kati på Kaptensgatan" av Astrid Lindgren. Ni kan ju förmodligen ana vilken som är njutningsboken? 

Wikforss bok är välskriven och fylld av en massa tankestoff - alltså läsarens tankestoff. Författarna är klara och tydliga i sina tankar, så där behöver man inte sopa ihop något stoff på något sätt. Det de erbjuder är dock väldigt spännande utmaningar till läsaren om demokrati, om tiden vi format oss själva att leva i och om vikten av kunskap i vår sårbara, men ack så livsviktiga, demokrati. Det är en bok som känns viktig att läsa. 

"12 livsregler: ett motgift mot kaos" är en bok som jag länge sett fram emot att läsa efter att jag lyssnat på en podd (P3 ID) om dess författare. En psykologiprofessor med många kända föreläsningar och som någonstans blivit "kidnappad" i sina idéer och uttalanden av konservativa mansrörelser, för att sedan hamna i en konstig köttdiet, missbruk och depression. Den senaste tiden har han tydligen enbart kommunicerat via sin dotter med omvärlden, efter att han blivit sjuk i Covid under ett besök i Sibirien. Allt detta väckte min nyfikenhet. Vad i hela friden kunde en så knepig människa skriva som kunde fånga människor så? Så fick jag boken som en gåva. Och nu har jag börjat läsa den. Redan vid förordet, som också kallas ouvertyr och är skrivet av någon annan, blir jag lite fnissig. Den känns lite... lite barnsligt skitnödig. Som om man hade låtit den personen i världen som urskillningslöst och oförbehållet beundrar en, göra en presentation av en. Ser därmed fram emot vad som väntar.

"Kati på Kaptensgatan"! Älskade Astrid Lindgren! Lika vackert som hon skriver för barn i sina fantastiska böcker, lika vackert skrev hon för unga tjejer som var i sena tonåren. Jag har äntligen lyckats få tag i alla de böcker som hon skrivit om Kati, Britt-Marie och Kerstin som inte var placerade i en sagornas värld, utan i den verklighet som rådde under Lindgrens egen unga vuxen tid. De är unga under 40- 50talen, och man kan kanske tro att genren ändrar fina Astrid Lindgrens fantastiska melodiösa språk, men det gör det inte! Det är balsam för själen att läsa. Och underbart att få svärma som en stackars fjortis igen. 

Dessa tre böcker läser jag just nu - en lagom dos av allt möjligt. Precis som livet kan vara: en blandning av lite allt möjligt. 

Att lukta på maj

Det ÄR fantastiskt när maj är som fantastiskast! Ni vet - sådär skimrande ljusgrön och spröd. Nytvättad och intensiv. Det behövs inga filter en vacker solig majdag: alla färger är vackert vackra och intensiva och naturen jublar emot en. Det är som om alla sinnen skärps; ett evigt kvittrande och kurrande och dofterna från syrener och liljekonvaljer föder lyckliga glädjebubblor i kroppen. Vad ljuvligt det är att få leva i maj!

Min kollega A påminde mig om det franska ordstävet: "en mai fais ce qu'il te plaît  - i maj, gör vad du vill" och denna maj kan jag verkligen leva det. Som lärare och sedan rektor kunde jag i 20 år inte lukta på maj. Det var alltid som mest att göra i denna ljuvliga månad. En massa rättningar och bedömningar av nationella prov, betygsbedömningar, konstruering av nya prov och uppgifter för att kunna ge mina elever en chans till att visa vad de kan, avslutande möten med vårdnadshavare, utvärderingar av läsår, framskrivningar av mål inför nästa läsår, budgetar etc.. Det tog liksom inte slut. Och vips, så var den ljuva försommaren förbi. Precis när jag kravlat fram bakom mina travar och tänkt ta ett djupt syrenindränkt andetag. Då var allt förbi.

På grund av detta har jag i två decennier gått omkring och trott att juli är min favoritmånad. Maj fanns liksom aldrig med i någon vag tanke ens. Det var enbart en transport sträcka, fylld med meterhöga travar. Nu inser jag att tiden "mellan hägg och syren" är precis sådär hänförande när den är som bäst. Det är en finfin upptäckt. En gåva. Tänk att vallmon blommar samtidigt som rapsfälten står gula och de gamla, vackra lövträden välver sina tak över mig när jag cyklar till jobbet. 

Jag tänker fortsätta djupandas in maj. Och spänt följa allt som händer i vår värld. Ty det vackra och fula kan finnas samtidigt och det är viktigt att vi inte glömmer bort det. Och förmodligen är det så att ju fulare allt blir desto viktigare blir det att fånga de filteronödiga vackra dagarna i maj. Ut och andas med er!  

Att 1:a maja

Så blev det ändå maj innan nästa inlägg kom. April rasade snabbt förbi med en mängd vardagar och vardagshändelser, men också med en och annan skimrande pärlemorspärla. Jag tänker att det är så livet är - en blandning av stort och smått. Förresten, "en blandning av stort och smått" påminner mig om en av mina favoritpoeter: Nils Ferlin.

”Av ständig oro för stort och smått

jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi

de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning

och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:

mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar

av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten

fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått

och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut

har genomborrat mej själv förut.

— Så ber jag, vänligen, bara

gott folk att låta mej vara.”

AFTONKLASSIKER. Nils Ferlin, ”Av ständig oro”, ur samlingen ”Barfotabarn” (1933)

Det är förunderligt det där: att i en tid så långt borta från min egen funnits exakt samma tankar, samma oro, samma ängslan och samma stilla bedjan om att få bli lämnad ifred, som finns idag. Vi människor är alla människor, oavsett avstånd i mil eller i tid. Fascinerande.

Jag tycker att vi skall läsa mera poesi. Det är något rofyllt med att klä tankar i ord; att formulera sig i en rytm. Det vi tänker eller känner blir liksom mera ofarligt då, lite mindre ensamt. Det är sådant jag tänker på när jag på Valborgsmässoafton natt, 2022, sitter och tittar på den stjärnklara himlen, som sträcker ut sig i oändligheten utanför min sons balkong. Tänk vad magiskt livet ändå är?!

Och för övrigt önskar jag Putin ett samvete. För då hade han inte kunnat sova gott.

Att vara helgjutet tudelad

Det är väldigt mycket så med mig just nu; mycket “å ena sidan” och “å andra sidan”. Det är inte så mycket helgjutet liksom. Så fort jag landat i ett konstaterande, måste jag omvärdera det för å andra sidan så är det ju inte så. 

Jag tror inte att jag uppfattas som en velig person. Jag är inte det, men om livet har lärt mig någonting så är det att mycket lite har att göra med hur saker och ting egentligen är. Alltså funderar jag mycket just nu på hur saker och ting uppfattas. Och framför allt hur de uppfattas av mig. 

I min väg till tillfrisknande, eller rättare sagt, i mitt sökande efter anledningen till mitt tillstånd, tyckte min läkare att jag också borde gå till psykolog för att se om stress kunde vara en del av mina dåliga värden. Och i och med detta så konstaterades att jag, sedan jag varit mycket liten, levt i en övermäktigt stor stress. En sådan där stress som sätter sig i hela fysiken och orsakar en massa saker som är helt irrationella. 

I mina samtal med psykologen fick jag frågan om vad jag tycker om. Om vad jag skulle vilja. Och vet ni vad? Jag hade ingen aning. Alls. Varenda gång jag trodde att jag hade det så existerade enbart mina svar utifrån andras existens. Allting jag sa var kopplat till någon annan! Inget kunde existera bara utifrån mig själv. För det var mycket att “jaaa, kanske å ena sidan… men å andra sidan..” 

Så summan av kardemumman är att det enda jag vet är att jag inte vet något. Det enda är att jag är helgjutet tudelad. Och det är en hel del att fundera på ute i solskenet denna soliga påsk. 

Glad påsk på er och välkomna till mitt i-landsliv.